sist jag skrev om ett ögonblick skrev jag om hur det var att uppleva min livs värsta natt. så nu kanske jag borde skriva om något ögonblick som gjort mig lycklig istället. men problemet är, det är mycket svårare att skriva om, eller att komma på i huvudtaget, varför är det så frågar jag mig själv då?

det är ju det att man varit lycklig i så många ögonblick, och jag tror helt ärligt att det är svårare att få ner en lycklig känsla i ord än vad det är att skriva om något som förstört en. men jag kan säga ett ögonblick då jag var lycklig. och det var inte för så länge sen, jag stod i hallen och mamma kom dit. "jennie, jag måste få krama dig, för det händer inte så ofta längre" och när hon sa det blev jag varm inom mig. jag kände kärlek från min mamma och då kan jag inget annat än att vara lycklig. det är sånna små lyckliga ögonblick jag minns, dom där små sakerna som betyder.

januari månad, en månad det faktiskt hänt jävligt mycket under. jag har sagt hej till nya människor, hejdå till andra. jag har varit ute en del, samtidigt som jag haft många mysiga kvällar både hemma och hos andra. jag har börjat gymma, jag har ändrat matvanor och blivit lite nyttigare. jag har varit hos läkaren och bitit av en tand. jag har slösat pengar och insett att jag måste börja spara. jag har insett att det går bra i skolan, men att det alltid kan gå bättre. jag har fått många andra roliga besked och jag har njutit av livet. samtidigt som jag bara velat försvinna vissa andra gånger. men somsagt, det har hänt en jävla massa och tänker inte prata detaljer för det har jag ingen lust med.

alla som skriver den här grejen har skrivit "man ska inte ångra något" men jag tycker man ska ångra, för man ångrar ett misstag och det är misstag man lär sig av. utan misstag skulle vi aldrig förstå när vi gör fel. 

så jag ångrar faktiskt en del, för det är just det jag ångrar jag lärt mig av. det jag ångrar mest är nog att jag litat på folk så snabbt, att jag släppt in folk så nära mig så att jag blivit besviken på mig själv att jag släppte in dom, och lät dom svika mig och sen bara gå. det är det jag ångrar absolut, sen sista personen jag släppte så nära in på mitt liv och sedan svek mig efter lika kort tid har jag inte låtit någon komma mig nära. jag har byggt upp en mur och lärt mig att låta tiden gå, sen öppna mig. 

sen finns det små saker jag ångrar, som saker man inte gjort pga feghet. människor man sagt upp kontakt med som man ångrar, även människor man aldrig valde att träffa. finns även saker jag ångrat att jag inte köpt. gånger jag ångrat mig att jag inte pluggat mer osv. men ah, allt tänker jag inte precis rabbla upp. då blir det jävlans jobbigt att läsa.

det är nog absolut utan tvekan dagen då jag blev 18, jag blev myndig, jag kunde använda mitt legg och jag blev "stor". först var jag i skolan och man hörde grattis från alla håll och kanter. sen efter skolan åkte jag hem och gick ut o åt med mamma. sen efteråt drog jag med lovisa in till stan och var på fyra olika ställen och drack allt från cider till shot till drinkar. det var en riktigt mysig dag, som avslutades med ett dopp i fontänen. och sen när jag kom hem till min by igen mötte han mig och gjorde mig sällskap en bit på vägen hem. 

att bara ha ett favoritminne är nog svårt. jag tror många människor har fler än bara ett. och jag har även svårt att komma på något att skriva om. 

efter mycket tänkande i detta kalla väder tänker jag nämna en vecka i somras. då jag spenderade många underbara dagar på gotland med, min då bästa vän, lovisa. vi hade det riktigt kul, många dagar med sol, skratt, god mat, alkohol, nya människor och det va framför allt en vecka då det bara var hon och jag. vi behövde bara tänka på oss. vi hade det riktigt mysigt, eller iaf jag. kan ju inte uttrycka mig i hennes vägnar. vi gjorde mycket crazy things samtidigt som vi tog dagarna som dom kom.

den veckan på gotland saknar jag väldigt ofta. just för att jag hade en väldigt fin människa vid min sida och just för att det var sommar. och veckan på gotland blev absolut ett minne för livet.

det är nästan så att jag minns den så väl så jag fortfarande kan känna hans läppar emot mina. dock förstår jag inte riktigt varför, för det var ju inget speciellt förutom att det var första gången jag kysste en kille (eller en person i huvudtaget) men jag hade iaf sätt fram emot den här kyssen jätte länge, jag hade ju faktiskt gått okysst i tretton år. så jag såg fram emot det här, nästan för väl..

whatever, jussi hette snubben. han hade pratat med två av mina vänner innan han pratade med mig, och han bodde inte ens i stockholm utan i nyköping. så han kom hit för att träffa mig, några skumma känslor bubblade inom mig. men jag vågade liksom inte komma nära honom för samtidigt så kändes det ju rätt sjukt att han faktiskt hade pratat med mina vänner innan mig. 

vi skulle övernatta i fridas husvagn och det var där allting hände. vi låg där han, jag och frida. allting var jätta konstigt men plötsligt hände det. hans läppar nuddade mina. mina nuddade hans. jag fick den där kyssen jag gått och väntat på. men var den så spännande, så mysig som jag förväntat mig? inte alls. den var hemsk, grotäsk. jag önskar jag hade väntat, väntat på en annan kille. någon lite mer speciell kille som kunde gett mig en lite speciellare första kyss. för min första kyss är ingenting att hurra över, snarare spy över. ingen känsla, ingen kärlek. nothing, nada, ingenting.

när jag var liten var min största dröm att gifta mig med en man som var mulatt, brun/blond hårig, blå ögd och hade magrutor. sen ville jag jobba på dagis och ha flera barn + massor av djur. men idag ser drömmarna annorlunda ut.

nu är min största dröm att ens hitta någon att dela livet med typ. att få mina tre barn och fem hundar. bo i en flott villa och ha en bra ekonomi, och de grejer man vill ha. sen även få yrkeslivet i den väg jag vill. det menas med att gå ur skolan med bra betyg, börja som servitris på en kryssning, jobba där ett tag innan jag skaffar familj, sen jobba på någon fin liten krog inne i stan, sedan grand hotel som är mitt mål. och efter några år där troligtvis plugga vidare och bli lärare inom servering. 

min största dröm är nog bara att bli lycklig, att få känna känslan att va lycklig en längre tid. njuta av livets alla stunder och veta att alla nära och kära mår bra.

detta skulle ju då alltså skrivits för länge sen, men whatever. idag hade jag på mig leggins med spets, svart linne och en mörkgrå tjocktröja på det. sen ofc underkläder. intressant? mycket.

finns inte så mycket att säga faktiskt, inte hänt något vidare speciellt. festat bort pengar, shoppat bort lite pengar, kysst fel person/-er, umgåtts med underbart folk, haft tråkigt i skolan, halvt frysit ihjäl, kollat konsert, druckit redbull, kört bil, och ja alla dom där vardagliga sysslorna + lite till typ.

finns faktiskt ingenting att säga för just nu använder jag inte handväska, eller väska i huvudtaget. gillar inte att bära runt på en väska när man har en fet vinterjacka. så jag använder alla fickor jag kan på jackan istället. vilket ger resultat i att den väger bly.

jag är lyckligt lottad måste jag säga. jag fick äran att bli lillasyster åt två bröder, världens bästa också. johan född -88 alltså fyra år äldre än mig, och jimmy född -81, elva år äldre än mig. båda har flyttat hemifrån vilket jag tycker är väldigt synd för det gör så vi inte träffas så ofta som jag kanske vill att vi ska. men i samma veva som dom flyttade hemifrån blev våran kontakt mellan varann starkare. det blir ju lätt så att om man bor med varann hela tiden så skapas tjaffs lättare än om man inte ses så ofta.

men iaf, mina bröder har alltid funnits för mig. om jag behöver dom så finns dom där, det vet jag. om någon är dum eller sårar deras lillasyster är dom där för att ge igen, så har det alltid varit och jag antar att det kommer förbli så. vilket jag är jävligt glad, lycklig och stolt över. jag kan känna mig trygg genom att ha dom. det är bara lyfta på luren så kan dom komma som en blixt om så behövs. 

så alltså, en kort sammanfattning. jag är en lycklig lillasyster till två äldre bröder som alltid finns där, stöttar mig till max och rycker in om det behövs. dom är mina två skyddsänglar. jag älskar dom för det. utan dom skulle jag inte klara mig det vet jag. dom betyder massvis för mig, även fast dom ibland kan va dumma i huvet. haha men det hör ju till syskon, man är inte alltid bästa vänner men man kommer förbli syskon vad som än sker. 

två leggins, översta lack. vitt linne. grå tjocktröja. sen underkläder förståss, o strumpor.

jag har ingen tro sådär. men ibland tror jag faktiskt det finns någon där uppe som ger en tur. som hjälper en på traven när man är försenad till tåget och får tåget att gå två minuter senare än vad det ska, och sabbar för en när man håller på att bli kär i fel person. gör den personen till en idiot så att man inser att man ska backa undan. osv.

sen tror jag på ödet. vad jag ska säga om det vet jag faktiskt inte. men det är inte turen som för oss samman med personer man börjar älska, det är ödet enligt mig. tex.

nu har jag kommit på ett ögonblick jag kan skriva om. ett hemskt ögonblick. det är knappt så jag vill skriva om det, jag vill inte ens minnas det, för det gör ont än idag. men bara för att få dag åtta överstökat så kör vi. 

det var en tidig morgon i december. det var iskallt ute och jag skulle åka hem från dalarna (för sista gången trodde jag då) jag hade sovit ungefär tre timmar den natten, resten av nattens timmar hade jag gråtit tårar lika många som droppar i stilla havet. när jag vaknade upp runt åtta dunkade huvudet, ögonen sved och hjärtat gjorde ont. jag satte på mig några kläder, packade ner det sista i väskan och bar ut den till bilen. sen gick jag in igen med ett a4 papper där alla mina känslor var nerskrivna. jag hade skrivit ner dom med lycka, även packat ner pappret i väskan i stockholm med lycka. han hade länge velat ha det där pappret.

jag gick upp till hans rum, stog utanför dörren och samlade mod till att öppna. smög in tyst tyst för att inte väcka honom. jag la pappret på hans skrivbord, andades tyst, slängde en sista blick mot honom. mitt föredetta allt som låg och sov gott på sängen. jag la hans andetag på minnet, i hopp om att jag en dag skulle få höra dom igen. sen smög jag ut igen med klumpen i halsen och tårarna svidandes bakom ögonlocken.

det var ett ögonblick då jag var helt tom. jag har nog aldrig känt mig så förlorad som jag kände mig då. aldrig känt mig så ensam och övergiven. helt ärligt har jag nog aldrig mått dåligare. jag faktiskt minns en idag hur det kändes att stå en meter ifrån honom där han låg och sov helt ovetandes om vad som hände i hans rum. och där, en meter ifrån står jag och tittar på honom, med sorg i ögongen och ett ynka hopp om att jag kanske kan få se honom igen. även en känsla av att jag bara ville lägga mig bredvid honom, pussa honom på hans mjuka läppar och sluta ögonen och låtsas som att allt var bra.

just nu har jag två bästa vänner, dock är det inte två människor utan mina hundar. dom sviker mig aldrig, dom finns alltid där när jag behöver prata eller gråta. även fast dom inte säger något så känner jag nästan att dom lyssnar och förstår mig, tröstar mig på sitt sätt liksom. så det är mina bästa vänner, föralltid. 

dagen började med att jag beslöt mig för att ligga kvar i sängen. så hela förmiddagen låg jag där och kollade på paradise hotel. när jag tyckte det var nog med det så ringde jag faktiskt och bokade om en tandläkar tid duktig som jag är, sen gick jag ut med hundarna. när jag kom hem igen fixade jag lite att äta och gick o la mig igen. sen fick jag för mig att städa rummet, vilket jag tänkt på väldigt länge, så jag gjorde det eftersom jag skulle få besök på kvällen. efter att rummet blev fritt från dammråttor hoppade jag in i duschen, när mamma kom hem hjälpte jag till att fixa middagen och sen fixade jag mig lite. gick o mötte frida o mimi vid sju halv åtta tiden. så förade vi lite framför idol finalen. sen drog jag o mimi in till stan med halv elva tåget. drog till krogen och festade. (dagen gällde ju bara fram till 00.00 så kan ju inte berätta i detta inlägg vad som hände efter haha)

vad kärlek är.. helt ärligt vet jag inte riktigt. kärlek är så mycket mer än ett ord, så mycket mer än en känsla. kärlek vill en människa både gott och ont. man kan bli den lyckligaste personen på jorden av kärlek men även den olyckligaste. man kan sväva på moln och nästa sekund kan man vara ner grävd femhundra meter under jorden.

kärlek är även något man ger och får. det kan vara allt från blickar, till ord till fysisk kontakt. för mig är kärlek mellan en tjej och en kille då man saknar varann varenda sekund man är utan varann, att man aldrig tröttnar på att höra personens röst, att man inte kan somna utan att ha fått ett godnatt sms, då en puss är lika mycket värd som en tusenlapp och då man inte bryr sig om vad någon annan kille tycker, allt kretsar runt han. 

kärlek kan även finnas bland vänner. vänskap är för mig en slags kärlek. då handlar det om förtroende, när man känner att man kan berätta allt och ingenting känns fel. när man vet att personen lyssnar även fast det låter hur tråkigt som helst. man vet att personen finns där vad som än händer. vänskap ska kunna ge en styrka och mod, glädje och lycka, man ska aldrig behöva känna sig bortglömd i en vänskap. för en äkta vänskap är när man alltid har varann, oavsett vad.

kärlek finns även inom familjen. man har en viss kärlek (oftast) till sina föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och även syskon kärlek. all kärlek är inte samma kärlek. utan alla skiljer sig åt. men all kärlek är fin sålänge den är äkta. man ska ta vara på den kärlek man får, för kärlek är något man aldrig kan få för mycket av. och man vet aldrig när man har turen med sig att få nästa säck med kärlek. men man ska även vara försiktig när det gäller kärlek, kärleken kan göra dig blind (och stum) vilket gör att du lätt kan glömma bort andra och samtidigt såra dig själv.

frukost: äggröra med bacon
lunch: blåbärssoppa 
middag: en kiwi och en halv korv

(oj vad ni lärde känna mig mer nu, erkänn)

helt ärligt, vad ska jag säga om mina föräldrar? 
jag har en mamma som heter barbro och är 56 år, en pappa som heter olle och är även han 56 år. 

dom träffades ute i skärgården, pappa var på vårat landställe (dåvarande) och mamma på andra sidan ön hos några som min farmor och farfar känner. dom var typ 24 år när dom träffades och lever tillsammans än idag. mamma bodde då på värmdö och pappa här i sollentuna. sen när dom flyttade ihop har jag ingenaning om, men dom gifte sig när min äldsta bror var fyra fem och dom fick han när dom var typ 27. 

mamma jobbar på dagis, är halv finsk och en person jag kan säga exakt allting till. min mamma har alltid funnits för mig när jag inte pallat mer, hon var den som tog mig upp till toppen, hur jobbigt det än var för henne så gjorde hon det för min skull. och jag vet nu att det spelar ingen roll vad det är som hänt, jag kan berätta det för henne och det gör jag. jag säger allt till henne vare sig det är pinsamt eller inte. 

pappa jobbar som hissmekaniker och är oxe. vilket betyder att vi är lika. jag är också oxe och oxar är inte precis kända för att gå ihop. även fast jag älskar min pappa så har vi väldigt lätt för att tjaffsa. tex båda vill alltid vinna diskussioner, och ni vet säkert själva hur två envisa människor blir i en diskussion. men det är inte bara negativt i min och pappas relation, absolut inte. han finns där om jag behöver han, alltid. han är proffs på att fixa grejer, så om jag behöver hjälp med något då hjälper han mig. 

helt ärligt har jag inte klurat ut vem som var min första riktiga kärlek ännu. jag vet inte om jag räknar mitt första förhållande till min första kärlek, inte för att vara dum eller så men det kändes mer som kärlek i mitt andra. 

januari 2008 blev jag tillsammans med joachim, det var mitt första förhållande ever i hela mitt liv. båda var sådär småblyga hela tiden och det var ungefär som vi trampade på samma ställe under hela förhållandet. visst, jag tyckte om honom skit mycket. det är inte det som var felet, men jag tror inte alla pusselbitar låg på bordet bara. han är en underbar kille, men första förhållandet kanske är sådär. man vet inte riktigt hur man ska göra eller bete sig, det kanske är därför det var som det var eller blev som det blev.