-
Let me know everything, because soon it may be too late.
If you never try, you will never know
Din närhet gör mig knäsvag, men jag vet ändå ingenting
när jag ska förklara blir jag tom på ord. jag vet inte vart jag står, vad jag känner eller något svar på alla frågor som snurrar runt i mitt huvud. på ett sätt är det ju ett tecken, men samtidigt är det jävligt jobbigt. du finns där, men det känns ändå som ett jätte stort mellanrum mellan oss. jag vill ta steget, men jag är alldeles för feg.
I haven't gone completely insane, but it might happen soon
Never planned that one day I'd be losing you
Giving up is always an option but never my choice
Jag bara förvarnar dig. Jag kan fastna, jag kan bli helt såld. Du kan bli mitt mål, min största önskan. Det finns risk, i alla fall så länge du fortsätter i samma spår som nu.
-
Hur kan man se sig själv i en text?
En bok om kärlek av Michaela Forni
Hur mår du?
Skrattar du?
Gör du saker som får dig att må bra?
Träffar du människor som får din mage att pirra?
Känner du dig starkare eller svagare än förut?
Saknar du?
Tar du hand om dina vänner?
Älskar du?
Gör du alla de saker du så länge sagt att du ska göra?
Håller du dina löften?
Längtar du?
Tänker du?
Brister du ut i öppna ärliga skratt som kommer ända från magen?
Vill du?
Önskar du att det var som förut?
Går du vidare?
Gråter du när ingen ser?
Vågar du?
Är du lycklig nu?
Hur mår du?
Skrattar du?
Gör du saker som får dig att må bra?
Träffar du människor som får din mage att pirra?
Känner du dig starkare eller svagare än förut?
Saknar du?
Tar du hand om dina vänner?
Älskar du?
Gör du alla de saker du så länge sagt att du ska göra?
Håller du dina löften?
Längtar du?
Tänker du?
Brister du ut i öppna ärliga skratt som kommer ända från magen?
Vill du?
Önskar du att det var som förut?
Går du vidare?
Gråter du när ingen ser?
Vågar du?
Är du lycklig nu?
You can close your eyes to the things you do not want to see, but you cannot close your heart to the things you do not want to feel
Långt bort men ändå känns allt som igår. Livet förändras, minnena dom stannar kvar för vi var oslagbara. Du tog mig långt bort, och visade vägen här ifrån..
jag hatar att du kan ta mig tillbaka till ruta ett så lätt. och jag hatar att jag ens fortfarande kan falla tillbaka. men samtidigt älskar jag dom få gånger du dyker upp i mitt liv för i dom stunderna väcker du våra minnen till liv. men samtidigt är det det som trycker ner mig och får mig tillbaka.
jag har sagt till dig flera gånger att du är en speciell person och det är sant. hur mycket jag än anstränger mig till att försöka lyckas få ur dig ur mitt huvud så lyckas jag aldrig, och det måste vara ett starkt bevis på att du är speciell. du är så speciell för mig att det tär på mig, jag går sönder lite inuti varje gång du "dyker upp", jag vill inte att du ska vara det, jag vill att du ska försvinna. att du och allt som har med dig att göra raderas från mitt minne och att jag inte kommer ihåg det så att jag slipper detta. jag orkar inte tänka på dig mer, känna dragninskraften till dig varje gång du pratar med mig eller sakna dig så för jävligt mycket som jag faktiskt gör ibland.
jag har sagt till dig flera gånger att du är en speciell person och det är sant. hur mycket jag än anstränger mig till att försöka lyckas få ur dig ur mitt huvud så lyckas jag aldrig, och det måste vara ett starkt bevis på att du är speciell. du är så speciell för mig att det tär på mig, jag går sönder lite inuti varje gång du "dyker upp", jag vill inte att du ska vara det, jag vill att du ska försvinna. att du och allt som har med dig att göra raderas från mitt minne och att jag inte kommer ihåg det så att jag slipper detta. jag orkar inte tänka på dig mer, känna dragninskraften till dig varje gång du pratar med mig eller sakna dig så för jävligt mycket som jag faktiskt gör ibland.
IT'S SAD HOW SOMEONE CAN GO FROM BEING THE REASON YOU WAKE UP SMILING TO CRYING YOURSELF TO SLEEP
år, månader, dagar och timmar har gått sen jag stod där framför dig med tårar som likt en flod forsade ner för mina kinder och inom mig ett hjärta som var så krossat som att någon kastat det i marken och sen hoppat på det om och om igen. jag kan än idag sitta och tänka tillbaka på just den dagen, det ögonblicket. då jag stod där och såg på dig. du som var mitt allt ena sekunden, blev min största fiende den andra. jag kunde nästan skymta min lycka flyga ut genom fönstret och min glädje gå ut genom dörren. jag kände att allt bara svek min kropp och försvann.
jag minns fredagen precis som att den skulle vart igår. jag satt på tåget som skulle ta mig till dig. och jag kände mig som ett litet barn, hela kroppen var nervös och förväntansfull. vi hade haft några tuffa dagar men ändå log jag, jag kände att det skulle bli bra bara vi fick träffas. och när jag såg dig, när jag omfamnades av dina armar insåg jag att jag hade haft rätt. det blev bra, nu hade vi varann så nära som vi behövde. och jag var nykär återigen.
men det jag inte visste den sekunden led jag inte av den fredagskvällen som tur var. jag kände mig som en prinsessa som var i paradiset med min prins. utan en aning om vad som skulle ske morgonen därpå. jag är på ett sätt glad att jag inte kände en endaste aning på kvällen, för nu fick jag ändå uppleva en sista kväll lycklig med dig. men oturligt nog höll lyckan och glädjen inte i sig. bomben sprängdes. det var den morgonen jag gick från att ha ett helt hjärta och ett snarlikt perfekt liv till ett hjärta i tusen bitar och ett sönderrasat liv på bara några minuter och det var rent förjävligt vill jag lova.
jag minns fredagen precis som att den skulle vart igår. jag satt på tåget som skulle ta mig till dig. och jag kände mig som ett litet barn, hela kroppen var nervös och förväntansfull. vi hade haft några tuffa dagar men ändå log jag, jag kände att det skulle bli bra bara vi fick träffas. och när jag såg dig, när jag omfamnades av dina armar insåg jag att jag hade haft rätt. det blev bra, nu hade vi varann så nära som vi behövde. och jag var nykär återigen.
men det jag inte visste den sekunden led jag inte av den fredagskvällen som tur var. jag kände mig som en prinsessa som var i paradiset med min prins. utan en aning om vad som skulle ske morgonen därpå. jag är på ett sätt glad att jag inte kände en endaste aning på kvällen, för nu fick jag ändå uppleva en sista kväll lycklig med dig. men oturligt nog höll lyckan och glädjen inte i sig. bomben sprängdes. det var den morgonen jag gick från att ha ett helt hjärta och ett snarlikt perfekt liv till ett hjärta i tusen bitar och ett sönderrasat liv på bara några minuter och det var rent förjävligt vill jag lova.
ALLT FÖRÄNDRAS, TYVÄRR
IN MY DREAMS, ALL IS BETTER
LOVE LIKE YOU'VE NEVER BEEN HURT BEFORE
det är nästan mitt i natten och ni trogna läsare vet ju att det är då mina tankar börjar. så nu tänkte jag bara, somvanligt, skriva av mig lite.
jag kände rätt tidigt att det var något som var speciellt med dig samtidigt som jag hade i baktanken att det bara var en engångsgrej både från mitt och ditt håll. det var därför jag lekte med stunden, och nu efteråt sitter jag och tänker, lekte jag? hur skulle det sätt ut nu om jag inte gjorde så då?
tiden gick och du blev speciellare för var dag som kom. du blev en person i min vardag och jag kan nästan helt ärligt säga att jag hamnade som i en liten bubbla. jag kände en trygghet hos dig, och framför allt, jag kunde vara mig själv när jag var med dig. jag pratade, du pratade, jag skrattade, du skrattade, jag mådde bra. jag tror nästan jag kände lycka. och det fortsatte så, vi träffades, vi gjorde saker och framför allt, vi hade det bra tillsammans.
men sen kom det jag jag fruktade. min rädsla. jag stötte bort det jag kände, jag stötte bort dig. jag kände själv att jag växlade lite person. men du var äkta, du stannade kvar trottsallt. du var äkta på många sätt och vis. du var den första på år att få mig att känna så, känna ett förtroende, en trygghet och en närhet jag inte riktigt ville vara ifrån.
men jag tror min rädsla sabbade allt, jag började öppna ögonen för fel som kanske egentligen inte var fel. började säga till dig, vilket fick dig osäker och som ledde till att jag blev irriterad. men du slutade ändå aldrig kämpa, jag gav så gott som upp men det gjorde aldrig du, ett till tecken på att du var äkta.
och nu står jag här idag och håller osäkerheten själv i handen. jag vet inte vad jag känner, jag vet inte vad jag vill och jag lyckas inte inse det heller. jag vet vart jag har dig, men du har ingen aning om vart du har mig. jag vet inte om jag vill tillbaka till det fina vi hade, för jag vill inte genomgå den värre delen igen, för den tog på mig. men samtidigt kan jag inte bestämma mig om jag faktiskt saknar den där närheten jag knappt kunde vara utan.
tiden gick och du blev speciellare för var dag som kom. du blev en person i min vardag och jag kan nästan helt ärligt säga att jag hamnade som i en liten bubbla. jag kände en trygghet hos dig, och framför allt, jag kunde vara mig själv när jag var med dig. jag pratade, du pratade, jag skrattade, du skrattade, jag mådde bra. jag tror nästan jag kände lycka. och det fortsatte så, vi träffades, vi gjorde saker och framför allt, vi hade det bra tillsammans.
men sen kom det jag jag fruktade. min rädsla. jag stötte bort det jag kände, jag stötte bort dig. jag kände själv att jag växlade lite person. men du var äkta, du stannade kvar trottsallt. du var äkta på många sätt och vis. du var den första på år att få mig att känna så, känna ett förtroende, en trygghet och en närhet jag inte riktigt ville vara ifrån.
men jag tror min rädsla sabbade allt, jag började öppna ögonen för fel som kanske egentligen inte var fel. började säga till dig, vilket fick dig osäker och som ledde till att jag blev irriterad. men du slutade ändå aldrig kämpa, jag gav så gott som upp men det gjorde aldrig du, ett till tecken på att du var äkta.
och nu står jag här idag och håller osäkerheten själv i handen. jag vet inte vad jag känner, jag vet inte vad jag vill och jag lyckas inte inse det heller. jag vet vart jag har dig, men du har ingen aning om vart du har mig. jag vet inte om jag vill tillbaka till det fina vi hade, för jag vill inte genomgå den värre delen igen, för den tog på mig. men samtidigt kan jag inte bestämma mig om jag faktiskt saknar den där närheten jag knappt kunde vara utan.
jag gråter bara i regnet
"There's a reason I said I'd be happy alone.
It wasn't 'cause I thought I'd be happy alone.
It was because I thought if I loved someone
and then it fell apart, I might not make it.
It's easier to be alone, because what if
you learn that you need love and you don't have it?
What if you like it and lean on it?
What if you shape your life around it and then it falls apart?
Can you even survive that kind of pain?
Losing love is like organ damage.
It's like dying. The only difference is death ends.
This? It could go on forever"
-
som att någonting fattas..
som att något ofattbart hände över en natt, det måste varit något speciellt med din närhet
när någon behöver en för att klara vardagen
