jag hatar att du kan ta mig tillbaka till ruta ett så lätt. och jag hatar att jag ens fortfarande kan falla tillbaka. men samtidigt älskar jag dom få gånger du dyker upp i mitt liv för i dom stunderna väcker du våra minnen till liv. men samtidigt är det det som trycker ner mig och får mig tillbaka. 

jag har sagt till dig flera gånger att du är en speciell person och det är sant. hur mycket jag än anstränger mig till att försöka lyckas få ur dig ur mitt huvud så lyckas jag aldrig, och det måste vara ett starkt bevis på att du är speciell. du är så speciell för mig att det tär på mig, jag går sönder lite inuti varje gång du "dyker upp", jag vill inte att du ska vara det, jag vill att du ska försvinna. att du och allt som har med dig att göra raderas från mitt minne och att jag inte kommer ihåg det så att jag slipper detta. jag orkar inte tänka på dig mer, känna dragninskraften till dig varje gång du pratar med mig eller sakna dig så för jävligt mycket som jag faktiskt gör ibland.