jag vet inte vad jag ska skriva, jag är rätt så tom på ord just nu..

bägaren har runnit över. jag sitter och gråter här i mörkret precis som ett litet barn. det här tar kol på mig. jag försöker vara stark, jag försöker le och gå vidare men krafterna börjar svika mig.

igår började jag redan halv nio. och fick sluta två timmar efteråt för att det var så lugnt. jag va en glad tjej som skulle få åka hem och ta vara på dagen. men jag kom aldrig hem då jag planerat. det jag trodde skulle bli en bra dag blev en av dom värsta i mitt liv. jag fick sladd på motorvägen i ca 100 km/h och körde av vägen. jag åkte med ambulans till ks och låg där på en brits i nästan tre timmar, jag fick inte röra mig ifall det var något allvarligt med ryggen. det blev väntan, röntgen, väntan och väntan. tillslut fick jag beskedet om att det var lugnt. jag hade bara sträckt ryggen. 

men det är nu efteråt det nästan är jobbigare. chocken har inte lagt sig ännu och tänkandet kommer i omgångar. jag körde över tre körfält, och ner i ett dike. det var trafik ute men ingen körde på mig. jag hade änglavakt. jag kunde inprincip ha dött. dom sa att jag hade en jäkla tur även i diket, även där kunde det gått värre till än vad det gjorde. 

jag tror jag gråtit sju gånger idag, jag tänker alldeles för mycket när jag är vaken. men det är chocken. jag är helt slut i hela kroppen och sov så gott som halva dagen och när jag vaknar har jag nästan glömt för en sekund vad som hänt, men sen slår det mig och jag är tillbaka. jag vill bara att allt ska vara ogjort, att ingenting ska ha hänt. för det här är så jävla jobbigt..

jag är tom på ord. jag vet inte vad längre. så nu åker jag o jobbar på det, hej pengar!

jag vet inte vart man ska ta vägen när man känner såhär.. när allt kändes som det var på plats men sekunden efter föll allting bara, och nu är allt huller om buller. ingenting vill det jag vill, och jag tappade helt plötsligt all den ork jag hade i kroppen..

när det känns som den ena försvinner, så kommer en annan in. vad hände? är jag verkligen redo för den här snabba förändringen? är det verkligen det här jag vill? nu går jag ut på en promenad, en promenad med många tankar, en promenad där jag hoppas några bitar faller på plats.

tårar, tankar. allt är skit. nu är allt påriktigt helt jävla värdelöst. jag skulle vilja åka bort ett tag, rensa tankar och bara känna frihet för ett slag. nu ska jag försöka plugga, lycka till säger jag bara..

när tankar blir till ord. när ord blir till tårar. när man känner sig lämnad, när man känner sig ensam. när man känner att man håller på att sprängas på grund av att man har så mycket att säga en person. det är jag just nu. jag känner mig som en ballong som håller på att flyga upp i luften. som en svans hänger snöret som någon en gång höll i. jag kan inte säga att personen höll hårt, för det vet jag inte. det vet endast hon. men jag ville att hon skulle hålla hårt. jag ville att hon skulle vara min, jag skulle vara hennes. det skulle vara vi.

men något hände. kanske ska uttrycka mig såhär: "hon hittade en finare ballong" eller bara att det fanns en person som gjorde henne lyckligare än vad jag gjorde henne. jag vet inte. men här står jag iallafall idag, utan henne, utan hennes ord. utan att hennes namn står på displayen när det ringer. jag försöker intala mig själv, hon kommer höra av sig, hon har lovat mig att inte lämna mig. men hon gör det inte. så här är jag, ensam. fortfarande i väntan på något, åtminstonde ett hej. men inte ens det verkar jag vara värd.

vi sa att vi var äkta vänner. att vi alltid fanns för varandra. jag menade det när jag sa det till dig, jag kommer alltid finnas för dig när du behöver mig. men tydligen var inte dina ord lika sanna, eller vad vet jag, kanske bara jag som hade för mycket att säga. men jag litade på dig, det var därför du fick veta så mycket. för den enda gången jag öppnar mig för en person, det är när jag litar på den. aldrig annars. 

jag har försökt, samtidigt som jag gett dig space. jag vet inte vad mer jag ska göra än att bara lämna allt. för jag ger upp snart, jag orkar inte. mina krafter på att vänta börjar ta slut. viljan att prata med dig tär på mig, viljan att vilja träffa dig ännu mer. jag saknar dig, riktigt jävla mycket. men all saknad äter upp mig inuti. min kropp orkar inte känna sig så lämnad längre.

efter första gången du total ignonera mig i en vecka, lovade du mig en sak. och det var att aldrig göra så igen. jag litade på dig. glöm inte det.

just nu känns allt lite som en tumme ner. och jag känner stort behov av din närhet, dina armar runt mig, din röst som säger "det kommer bli bra"

att en sån liten sak kan sätta så stora spår. vad har hänt med mig?