när tankar blir till ord. när ord blir till tårar. när man känner sig lämnad, när man känner sig ensam. när man känner att man håller på att sprängas på grund av att man har så mycket att säga en person. det är jag just nu. jag känner mig som en ballong som håller på att flyga upp i luften. som en svans hänger snöret som någon en gång höll i. jag kan inte säga att personen höll hårt, för det vet jag inte. det vet endast hon. men jag ville att hon skulle hålla hårt. jag ville att hon skulle vara min, jag skulle vara hennes. det skulle vara vi.

men något hände. kanske ska uttrycka mig såhär: "hon hittade en finare ballong" eller bara att det fanns en person som gjorde henne lyckligare än vad jag gjorde henne. jag vet inte. men här står jag iallafall idag, utan henne, utan hennes ord. utan att hennes namn står på displayen när det ringer. jag försöker intala mig själv, hon kommer höra av sig, hon har lovat mig att inte lämna mig. men hon gör det inte. så här är jag, ensam. fortfarande i väntan på något, åtminstonde ett hej. men inte ens det verkar jag vara värd.

vi sa att vi var äkta vänner. att vi alltid fanns för varandra. jag menade det när jag sa det till dig, jag kommer alltid finnas för dig när du behöver mig. men tydligen var inte dina ord lika sanna, eller vad vet jag, kanske bara jag som hade för mycket att säga. men jag litade på dig, det var därför du fick veta så mycket. för den enda gången jag öppnar mig för en person, det är när jag litar på den. aldrig annars. 

jag har försökt, samtidigt som jag gett dig space. jag vet inte vad mer jag ska göra än att bara lämna allt. för jag ger upp snart, jag orkar inte. mina krafter på att vänta börjar ta slut. viljan att prata med dig tär på mig, viljan att vilja träffa dig ännu mer. jag saknar dig, riktigt jävla mycket. men all saknad äter upp mig inuti. min kropp orkar inte känna sig så lämnad längre.

efter första gången du total ignonera mig i en vecka, lovade du mig en sak. och det var att aldrig göra så igen. jag litade på dig. glöm inte det.