jag kände rätt tidigt att det var något som var speciellt med dig samtidigt som jag hade i baktanken att det bara var en engångsgrej både från mitt och ditt håll. det var därför jag lekte med stunden, och nu efteråt sitter jag och tänker, lekte jag? hur skulle det sätt ut nu om jag inte gjorde så då?

tiden gick och du blev speciellare för var dag som kom. du blev en person i min vardag och jag kan nästan helt ärligt säga att jag hamnade som i en liten bubbla. jag kände en trygghet hos dig, och framför allt, jag kunde vara mig själv när jag var med dig. jag pratade, du pratade, jag skrattade, du skrattade, jag mådde bra. jag tror nästan jag kände lycka. och det fortsatte så, vi träffades, vi gjorde saker och framför allt, vi hade det bra tillsammans. 

men sen kom det jag jag fruktade. min rädsla. jag stötte bort det jag kände, jag stötte bort dig. jag kände själv att jag växlade lite person. men du var äkta, du stannade kvar trottsallt. du var äkta på många sätt och vis. du var den första på år att få mig att känna så, känna ett förtroende, en trygghet och en närhet jag inte riktigt ville vara ifrån.

men jag tror min rädsla sabbade allt, jag började öppna ögonen för fel som kanske egentligen inte var fel. började säga till dig, vilket fick dig osäker och som ledde till att jag blev irriterad. men du slutade ändå aldrig kämpa, jag gav så gott som upp men det gjorde aldrig du, ett till tecken på att du var äkta. 

och nu står jag här idag och håller osäkerheten själv i handen. jag vet inte vad jag känner, jag vet inte vad jag vill och jag lyckas inte inse det heller. jag vet vart jag har dig, men du har ingen aning om vart du har mig. jag vet inte om jag vill tillbaka till det fina vi hade, för jag vill inte genomgå den värre delen igen, för den tog på mig. men samtidigt kan jag inte bestämma mig om jag faktiskt saknar den där närheten jag knappt kunde vara utan.