igår började jag redan halv nio. och fick sluta två timmar efteråt för att det var så lugnt. jag va en glad tjej som skulle få åka hem och ta vara på dagen. men jag kom aldrig hem då jag planerat. det jag trodde skulle bli en bra dag blev en av dom värsta i mitt liv. jag fick sladd på motorvägen i ca 100 km/h och körde av vägen. jag åkte med ambulans till ks och låg där på en brits i nästan tre timmar, jag fick inte röra mig ifall det var något allvarligt med ryggen. det blev väntan, röntgen, väntan och väntan. tillslut fick jag beskedet om att det var lugnt. jag hade bara sträckt ryggen. 

men det är nu efteråt det nästan är jobbigare. chocken har inte lagt sig ännu och tänkandet kommer i omgångar. jag körde över tre körfält, och ner i ett dike. det var trafik ute men ingen körde på mig. jag hade änglavakt. jag kunde inprincip ha dött. dom sa att jag hade en jäkla tur även i diket, även där kunde det gått värre till än vad det gjorde. 

jag tror jag gråtit sju gånger idag, jag tänker alldeles för mycket när jag är vaken. men det är chocken. jag är helt slut i hela kroppen och sov så gott som halva dagen och när jag vaknar har jag nästan glömt för en sekund vad som hänt, men sen slår det mig och jag är tillbaka. jag vill bara att allt ska vara ogjort, att ingenting ska ha hänt. för det här är så jävla jobbigt..