år, månader, dagar och timmar har gått sen jag stod där framför dig med tårar som likt en flod forsade ner för mina kinder och inom mig ett hjärta som var så krossat som att någon kastat det i marken och sen hoppat på det om och om igen. jag kan än idag sitta och tänka tillbaka på just den dagen, det ögonblicket. då jag stod där och såg på dig. du som var mitt allt ena sekunden, blev min största fiende den andra. jag kunde nästan skymta min lycka flyga ut genom fönstret och min glädje gå ut genom dörren. jag kände att allt bara svek min kropp och försvann.

jag minns fredagen precis som att den skulle vart igår. jag satt på tåget som skulle ta mig till dig. och jag kände mig som ett litet barn, hela kroppen var nervös och förväntansfull. vi hade haft några tuffa dagar men ändå log jag, jag kände att det skulle bli bra bara vi fick träffas. och när jag såg dig, när jag omfamnades av dina armar insåg jag att jag hade haft rätt. det blev bra, nu hade vi varann så nära som vi behövde. och jag var nykär återigen.

men det jag inte visste den sekunden led jag inte av den fredagskvällen som tur var. jag kände mig som en prinsessa som var i paradiset med min prins. utan en aning om vad som skulle ske morgonen därpå. jag är på ett sätt glad att jag inte kände en endaste aning på kvällen, för nu fick jag ändå uppleva en sista kväll lycklig med dig. men oturligt nog höll lyckan och glädjen inte i sig. bomben sprängdes. det var den morgonen jag gick från att ha ett helt hjärta och ett snarlikt perfekt liv till ett hjärta i tusen bitar och ett sönderrasat liv på bara några minuter och det var rent förjävligt vill jag lova.