nu har jag kommit på ett ögonblick jag kan skriva om. ett hemskt ögonblick. det är knappt så jag vill skriva om det, jag vill inte ens minnas det, för det gör ont än idag. men bara för att få dag åtta överstökat så kör vi. 

det var en tidig morgon i december. det var iskallt ute och jag skulle åka hem från dalarna (för sista gången trodde jag då) jag hade sovit ungefär tre timmar den natten, resten av nattens timmar hade jag gråtit tårar lika många som droppar i stilla havet. när jag vaknade upp runt åtta dunkade huvudet, ögonen sved och hjärtat gjorde ont. jag satte på mig några kläder, packade ner det sista i väskan och bar ut den till bilen. sen gick jag in igen med ett a4 papper där alla mina känslor var nerskrivna. jag hade skrivit ner dom med lycka, även packat ner pappret i väskan i stockholm med lycka. han hade länge velat ha det där pappret.

jag gick upp till hans rum, stog utanför dörren och samlade mod till att öppna. smög in tyst tyst för att inte väcka honom. jag la pappret på hans skrivbord, andades tyst, slängde en sista blick mot honom. mitt föredetta allt som låg och sov gott på sängen. jag la hans andetag på minnet, i hopp om att jag en dag skulle få höra dom igen. sen smög jag ut igen med klumpen i halsen och tårarna svidandes bakom ögonlocken.

det var ett ögonblick då jag var helt tom. jag har nog aldrig känt mig så förlorad som jag kände mig då. aldrig känt mig så ensam och övergiven. helt ärligt har jag nog aldrig mått dåligare. jag faktiskt minns en idag hur det kändes att stå en meter ifrån honom där han låg och sov helt ovetandes om vad som hände i hans rum. och där, en meter ifrån står jag och tittar på honom, med sorg i ögongen och ett ynka hopp om att jag kanske kan få se honom igen. även en känsla av att jag bara ville lägga mig bredvid honom, pussa honom på hans mjuka läppar och sluta ögonen och låtsas som att allt var bra.