det är nästan så att jag minns den så väl så jag fortfarande kan känna hans läppar emot mina. dock förstår jag inte riktigt varför, för det var ju inget speciellt förutom att det var första gången jag kysste en kille (eller en person i huvudtaget) men jag hade iaf sätt fram emot den här kyssen jätte länge, jag hade ju faktiskt gått okysst i tretton år. så jag såg fram emot det här, nästan för väl..

whatever, jussi hette snubben. han hade pratat med två av mina vänner innan han pratade med mig, och han bodde inte ens i stockholm utan i nyköping. så han kom hit för att träffa mig, några skumma känslor bubblade inom mig. men jag vågade liksom inte komma nära honom för samtidigt så kändes det ju rätt sjukt att han faktiskt hade pratat med mina vänner innan mig. 

vi skulle övernatta i fridas husvagn och det var där allting hände. vi låg där han, jag och frida. allting var jätta konstigt men plötsligt hände det. hans läppar nuddade mina. mina nuddade hans. jag fick den där kyssen jag gått och väntat på. men var den så spännande, så mysig som jag förväntat mig? inte alls. den var hemsk, grotäsk. jag önskar jag hade väntat, väntat på en annan kille. någon lite mer speciell kille som kunde gett mig en lite speciellare första kyss. för min första kyss är ingenting att hurra över, snarare spy över. ingen känsla, ingen kärlek. nothing, nada, ingenting.