on the first page of our story, the future seemed so bright
rädslan som aldrig försvinner. den där rädslan att du ska lämna mig ensam igen. du har gjort det förut, alltså kan du lika gärna göra det igen. du kan säga att det aldrig kommer ske, men när du väl står där och tvekar så håller inte orden längre. du går och jag står kvar, helt utan vetskap eller förvarning. rädslan tär på mig varje dag, jag vill inte att det ska ske, det gör så ont. och just nu är jag inte stark nog att bära min stolthet, jag skulle falla ner i hålet. hålet som tar en evighet att komma upp ifrån. så kanske ska jag lämna dig först denna gång? eller ska jag lita på dina ord att du aldrig kommer göra det igen? jag vet varken ut eller in. jag vet inte vad som gör mest ont och jag vet inte om jag har dig där jag vill ha dig riktigt. jag vet inte ens vad jag vill..
skriv något sött här
Trackback
