det är så länge sen nu, men ändå spelas bilder fortfarande upp i huvudet varje dag. jag har fortfarande en klar bild över hur dödande din blick såg ut, och din röst hörs fortfarande lika tydligt, precis som om du skulle stå bredvid mig och skrika. och jag känner fortfarande rädslan inom mig, rädslan av vart dina tunga steg, dina snabba rörelser, hårda ord och arga blickar skulle leda. allt är så klart och tydligt i min kropp o mitt huvud, även fast det var månader sen det hände.

det var månader sen som jag sist hade dig. sen jag sist pratade med dig, sen jag sist gick bredvid dig och fick känna mig trygg. jag tänker inte ljuga för mig själv, jag saknar dig. riktigt jävla mycket. jag saknar dig så mycket att det gör ont inom mig. eller frågan är om jag saknar dig. jag kanske mer saknar oss. det du gav mig. alla pratstunder, alla hjälpande ord, och framför allt tryggheten du gav mig. för när jag hade dig kände jag mig trygg. jag visste att du fanns där om jag behövde dig. oavsett vad. 

varje gång jag ser dig nu känns det som en liten kniv sticker i hjärtat. jag tycker det inte är meningen att det ska vara såhär. att du inte vill se mig, och jag skrattar tyst och tycker du är patetisk som inte vågar möta min blick. hur vi möter varann, men att man knappt hör hur vi andas när vi går förbi. jag vill ha det som förut, jag vill möta din blick och se leendet dina ögon gav mig. jag vill stanna upp när jag se dig och försvinna in i en bamse kram.  

jag vet inte om jag klarar att samla mod, även fast jag mer än gärna vill, till att skriva in ditt namn i sökrutan på facebook och faktiskt skriva exakt som jag känner. att jag känner exakt likadant som förut. att jag inte ville förlora dig, att jag faktiskt behöver dig. för tro det eller ej, du betydde mer än många andra. du fanns där mer än andra, du hjälpe mig, du stöttade mig. du var lite som min hjälte. och jag klarar mig inte utan honom, och den platsen kommer aldrig kunna ersättas. den tillhör dig. jag önskar du visste det.