ibland vill jag bara tacka mitt ex. för han sårade mig så mycket att jag blev rädd för att bli kär igen efter honom. men han lyckades även så bra till att inte få mig kär i någon annan. för sedan den dagen det tog slut mellan oss har jag inte blivit kär i en enda kille. 

för jag har varit såpass rädd att behöva stå där ensam igen. jag har varit rädd för att känna den där tomheten som han fick mig att känna. samtidigt som jag inte vill känna förlusten jag kände då. för att gå från kär till att helt plötsligt vara ensam, sårad och tom är ingen härlig känsla och jag lovade mig själv en sak efteråt. och det var att inte bli onödigt kär, jag lovade mig själv att verkligen känna efter nästa gång jag träffade någon. är han så äkta som han verkar? är han verkligen han jag vill ha? kommer han finnas där för mig när jag väl behöver honom? 

under tre år utan att hitta någon som jag tycker verkligen passar mig så trodde jag att jag hittade honom. en kille som var äkta, en kille som fick mig glad utan att ens vara hos mig. en kille som sa att det han ville vara att få mig glad. jag kände något speciellt för honom. något jag inte känt på väldigt länge. jag var på gränsen att bli kär. jag stog precis vid kanten. 

idag är jag glad för att jag aldrig riktigt gick det där extra steget. att jag inte "ramlade över kanten". att jag inte blev kär i honom. för det visade sig att även han var inte äkta. att även han visade sig vara någon annan. han var inte han jag ville ha, han var inte han som fick mig glad. han var inte han som gav mig en lycka som varade. jag trodde han var något annat än dagens killar, men vilket visade sig att han är exakt som alla andra. 

just nu kan jag säga att jag hatar honom. men jag är även glad över att jag har träffat honom. han lärde mig något, och det är att verkligen tänka efter. han som får dig glad för stunden kanske inte alls menar det han säger.