jag vet att jag inte är den enda som ligger och tänker om kvällarna i ensamheten. jag vet att det är jag och flera hundra till som gör det. som ligger och tänker på både det ena och det andra. först börjar man tänka på något, sen dyker något annat upp och sen blir det bara mer och mer och hela hjärnan blir en enda stor soppa med massa ingredienser typ.

på senaste tid har jag tänkt mycket på personer. både personer som betyder något för mig, personer som inte alls betyder något för mig. jag har även tänkt bara i största allmänhet på personer. vad man egentligen gör för att förtjäna vissa grejer. vad man egentligen gör för att ha så fina personer runt sig, vad man gör för att få pikar mot sig. ja helt seriöst har jag tänkt på allt.

mycket har även handlat om det här med känslor för en annan person. hur långt kan man egentligen gå tills känslorna inte får ta över mer? ska man vara en liten hund tills det inte går längre? ska man be på sina bara knän tills knäna blöder? eller ska det ta stopp, ska man resa sig och gå iväg innan knäna börjar blöda? ska man skita i att vara hund för en stund och se om den andre kan offra sig att hunda lite? jag har helt ärligt ingen aning ibland.

jag känner lite så att mina känslor tar över för mycket ibland. ibland blir jag arg på mig själv att jag låter känslor få bestämma så förbannat mycket. jag hatar känslor punkt slut. eller inte känslor utan okontrollerade känslor. sånna känslor som tror dom kan göra vad fan som helst. och man kan inte stoppa dom. jag avskyr att hunda efter någon, men ibland har man sånna känslor så att det ända man kan göra är att hunda. tillslut när man ser sig själv i spegeln tycker man nästan man ser en liten hund titta tillbaka.

men jag försöker göra allt för att den där hunden ska sluta glo. jag vill inte. jag börjar tom må dåligt över dessa känslor och då vet tom jag att det har gått för långt. jag måste göra något åt det, men någonting tar emot. jag är fast och det känns som jag inte kan slita mig loss. eller ungefär som att man har fallit ner i en grop och det finns inget sätt att klättra upp. exakt så känner jag nu. jag vill slita mig loss, jag vill klättra upp. men jag lyckas inte.

men jag är stark, jag ska banne mig klara detta. vare sig jag vill eller inte. jag ska inte ta mer skit. du ska få lära dig att det är alltid två personer om något, man är inte ensam. glöm det. sluta vara egoistisk, jag ska visa dig att du inte tjänar något på det. även fast du betyder något så grymt mycket för mig så ska jag visa dig, att du har gjort dina fel, tagit dina snesteg och nu ska du få sota för dom. jag orkar inte mer.

dock är det väldigt lätt att skriva ner saker här i bloggen och betydligt mycket svårare att urföra. men jag önskar jag skulle kunna, mer än något annat. jag tänker hålla tummarna för mig själv. snart måste jag lyckas.. det var allt, förlåt för dig som läste. du var inte tvungen, antingen var du nyfiken eller väldigt uttråkad. nu ska jag duscha, puss och godnatt.