just nu är det allt knas. jag är så förbannat arg, samtidigt som det finns gamla känslor inom mig som försöker ta över. som försöker trycka ner det ilskna hatet inom mig. som försöker få mig svag igen.

alla min trogna läsare kanske minns honom. han nämdes först som S, sen blev det baby. det här var för en månad sen. för en månad sen var han min baby. han jag gjorde allt för, som jag träffade så gott som varje dag, som jag smsade med varenda sekund inprincip. han jag verkligen ville ha. 

vi skapade minnen tillsammans, vi visade världen att det var vi. vi sov med varandra, vi kunde hålla handen på stan. vi sa saker till varann som alla kanske inte säger. vi hade det bra. dagarna gick och det var bra bra och åter bra. men som vi alla vet så är alla olika, och det går inte att ändra på.

den killen var väldigt speciell. han har ett sätt som ingen annan har. mina kompisar förstår sig inte riktigt på mig hur jag kunde låta honom stanna så länge som jag lät honom stanna. jag skulle släppt han för länge sen tyckte dom. men jag klarade det inte, fortsatte hanskas med hans skumma jag. det som gjorde honom skum ska ni nu få veta. jo han kunde bli sur för exakt ingenting, bara av att jag inte svarade på sms inom en minut typ. sånna små babyfel gjorde han till världens största. och allt var alltid mitt fel, aldrig var något hans fel. 

men det här speciella såg jag inte förens efter att jag fallit för honom. då kan ni förstå att det var inte så lätt att bara vända om att gå, jag slår vad om att ni själva varit där en eller fler gånger. men han fortsatte, han fortsatte skifta sätt att vara på en sekund. det tog aldrig slut. han insåg aldrig att han inte kunde fortsätta som han gjorde. tyvärr.

en dag sa jag åt honom att låta mig va. då ringde han genast upp och frågade vem var det som skrivit. han trodde inte att jag kunde säga till honom att låta mig vara. han trodde han hade fått sån makt att jag var hans lilla hund som han höll stramt i koppel. men även efter den gången blev det bra igen. jag ville inte länge till att han skulle låta mig vara, vi hittade tillbaks till varann. tyvärr. men sen kom dagen. dagen jag inte orkade med honom längre.

jag sa helt enkelt. nu får det räcka, du kan inte fortsätta tro att du kan bestämma över mig. du kan inte sitta och kalla mig falsk när det egentligen är du som är det. sluta blunda och öppna ögonen för alla dina fel som du gör. jag satte ner foten och vägrade ha det som det var. och då spelade det ingen roll vad han sa, jag brydde mig inte. 

han insåg aldrig att han gjort fel, istället var såklart allt mitt fel. vi hade inte kontakt på ett tag, eller några dagar snarare. sen kröp han tillbaka och trodde han kunde det. som att allting blivit bra av att vi inte snackat på ett par dagar. jag bara skrattade. skrattade åt hur dum han är. och så har det varit i ungefär tre veckor nu. han har fått sina små ryck och skrivit, skrivit att han saknar mig, att han ångrar sig. att man gör fel i livet. men han inser aldrig att man gör fel i livet, men om man gör för många går dom inte längre att lösa. 

och just därför är jag så förbannat arg. arg på att folk inte kan inse att det finns gränser. och jag går verkligen och håller tummarna hårt hela tiden, hoppas på att inte mina gamla känslor ska ta över och få mig att lägga mig. för jag tänker vara stark den här gången. han ska inte få vinna igen. den här gången är det jag som vinner. jag går ur matchen som en segrare. vad du än säger så tar jag inte åt mig. för du har redan lyckats såra mig och det ska fan inte hända igen!