att kunna somna till någons röst. och på morgonen vakna av ett fint sms. att få känslor beskrivda i ord. och efterlängtade kyssar. att kunna gråta över hur lycklig man är. och kunna le även fast allt är skit. och ha en saknad i kroppen som svider så mycket att man tror man ska dö. det är för mig kärlek. 

jag hade den kärleken en gång. jag kunde gråta för jag var så lycklig. jag fick höra hans röst i telefonen varje kväll innan jag somnade, jag somnade tom åt hans röst. den var som en godnattsaga. sedan på morgonen så hade jag ett gulligt sms som förgyllde min dag. han beskrev sina känslor i ord, berättade hur mycket han älskade mig. och när vi sågs gav han mig den efterlängtade kyssen. han fick mig att le även fast vardagen var grå och trist. och jag saknade honom så enormt mycket hela tiden, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. 

jag var helt enkelt kär, obeskrivligt kär. så kär tror jag aldrig jag kommer bli igen. han var något speciellt. och det finns nog ingen som kommer få mig att ändra åsikt. eller ersätta hans plats, och mina känslor för honom. jag saknar honom och det vi hade en idag. även fast det är lång tid som gått nu, lång tid sen jag hade dom där smsen på morgonen, som jag grät över lyckan. nu gråter jag över det jag förlorade. en av dom största förlusterna. och jag skulle nästan kunna göra vad som helst för att få tillbaka det.