första kvällen var fylld med söta sms, söta sms som fyllde mitt hjärta av glädje. jag minns hur du bad om ursäkt om du verkade tråkigt, men du hade inte din egna mobil. jag minns hur glad jag blev över att du erkände det. även fast du inte var tråkig, du var en charmör jag inte ville somna ifrån.

dagen efter skulle jag möta dig, jag tänkte det här är för bra för att vara sant. jag nöp mig i armen. det kändes så tydligen var det sant. men något inom mig sa att jag skulle vända om och åka hem igen. när jag kom fram var du inte där. jag vände ryggen om och kände en lätt knackning på min rygg. och där var du. du lös upp världen igen. vi sågs inte länge, men det räckte till att jag skulle sakna dig så fort vi skildes åt. och jag har faktiskt fortfarande kvar några av dom sms du skickade efteråt.

den natten sågs vi igen, och jag minns det som igår. när vi satt där på berget och såg ut över vattnet som var alldeles blankt. klockan var tre på natten och det var svinkallt, men där satt vi tätt intill varann och delade på den lilla värme vi hade. den stunden kommer för mig alltid vara speciell.

det tog inte slut där, smsen fortsatte vara söta. du fortsatte vara söt, och det lilla blev något stort. dagarna gick och vi hade vårat. vårat fina. men sen hände något, det söta blev allt osötare. och den kärlek vi börjat på blev mer och mer till hat. jag vet inte riktigt vad som hände, men något var det. som en stor bomb slog ner och förstörde allt. och nu står jag här utan dig. bra eller dåligt har jag inte kommit fram till ännu. men tro mig, jag saknar dom där fina stunderna jag fick med dig. speciellt den där natten på berget.