min vän sa en gång till mig, att när man inte längre har en person, det är då man inser hur mycket man egentligen saknar den. och så är det för mig just nu. 

just nu inser jag hur mycket jag saknar honom. jag tänker nästan konstant på honom. hur han mår, när jag ska få se han nästa gång, och minnen. jag vet inte vilket av dom som plågar mig mest. troligtvis allting. 

vi hade det egentligen jävligt bra ihop. och allt det där bra tänker jag på idag och hoppas vi kan få det så bra igen, fast steget längre. vi har många fina minnen ihop, och många platser påminner mig om dig. jag vet inte om jag är den enda som saknar av oss. men jag hoppas iallafall att vi kan återskapa det vi en gång hade.