det finns en person. en person jag alltid tyckt varit unik. ända sedan första gången jag träffade henne såg jag något speciellt i henne. hon har ett hjärta av guld. det menar jag verkligen. 

vi hade världens bästa kontakt i tre år. vi gjorde allt tillsammans. exakt allt. vi skrattade, vi pratade, vi kunde gråta, och vi kunde bara sitta tysta. vad vi än gjorde mådde jag bra, var lycklig och hade kul. jag försökte få henne att inse att jag älskade henne, att hon betydde allt för mig, att utan henne gick jag sönder. 

vi sa att det skulle vara vi tills döden skilde oss åt, att det inte skulle finnas någon som kom emellan oss. att hon och jag skulle vara vi föralltid. men efter att vi lovade det, och det inte höll har jag insett att man ska aldrig säga något sånt. för jag trodde på oss, men dagen vi blev jag och hon kom även den. 

antingen var vi för små för att kunna lova något så stort, eller så var vi kanske inte menade för varann så mycket som vi trodde. eller så var det bara tiden som beslöt annat. 

men det spelar ingen roll vad som hände. för jag tycker fortfarande hon har ett hjärta av guld. även fast jag har gråtit många tårar pga förlusten av henne så älskar jag henne. hon har fortfarande sin egna lilla plats i mitt hjärta. hon är fortfarande mycket speciell för mig. 

jag saknar oss. riktigt mycket. väldigt ofta. men jag är glad att vi har kontakt. jag är glad att jag fortfarande har det inom mig att jag kan säga allt till dig, för jag vet att du lyssnar, oavsett vad. det glädjer mig. jag vet att om jag skulle behöva dig, då finns du där. men även fast jag vet det så saknar jag ändå att ha dig hos mig som jag hade dig förut. för det gjorde mig lycklig. 

men man kan inte alltid få som man vill, och jag väljer hellre att ha dig så som jag har dig nu, än att inte ha dig alls. så glöm aldrig, att gör mig glad, du gör mig lycklig, du får mig att känna en positiv känsla inom mig. du har ett hjärta av guld guselina.