hur kan något så äkta kännas så falskt? det är en fråga jag ställt till mig själv tusen gånger om. att något så fint plötsligt blir så äckligt fult. något man ville minnas föralltid blir till något man vill radera från minnet på mindre än en sekund.

jag förstår inte hur det kan vara så. att vissa dagar är det verkligen sådär. och varför man hela tiden tar tillbaka, man tror det är bra, perfekt. men sen är man tillbaka i samma svacka igen. samma hål. samma gamla mörka skrämmande hål. 

det är helt ärligt skrämmande. att något man älskat kan bli ens största mardröm. jag hatar att ha det såhär, påriktigt. jag menar det. men samtidigt så verkar det som att det är såhär det ska vara. för man ska inte behöva försöka fem miljoner gånger för att en liten grej ska funka. om man gör det så ska man nog bara börja tänka efter och sluta hoppas på att det någongång kommer bli bra. 

för tror du det någonsin kommer bli som förut? igen..