jag vet hur det känns, när broar till trygghet bränns..

jag har haft en hjärna full med tankar, olika tankar och alla var han med i. jag har haft ett hjärta fyllt med varma känslor, för honom. jag har haft en mage fylld av fjärilar som kittlades varje gång det ringde och det stod hans namn på displayen. jag har haft drömmar, mest fina, och han var med. jag har gråtit tårar, för att jag haft en sådan saknad, efter honom.

jag var alltså kär. riktigt jävla kär om jag ska uttrycka mig riktigt. jag var som fast i en liten bubbla. ni vet en sånna där såpbubblor man blåste på sommrarna som barn. en sån befann jag mig i kan man säga. jag försökte blåsa mig upp till himlen, bort från alla hinder som kunde göra sönder min bubba, dag ut och dag in gjorde jag det. och jag njöt faktiskt av att göra det, för jag mådde bra av det. jag hade honom, det var min lycka. 

men tillslut fick jag inte längre någon luft i min lilla bubbla, jag lyckades inte blåsa mig upp längre. samtidigt som jag kippade efter luft såg jag mörka moln sväva på himlen, påväg för att täcka solen. min solstråle. som fick mig att orka stå ut. 

allt blev mörkt. min lycka hade försvunnit, min solstråle lyste inte längre. han var borta. som att boken var utläst. the end sidan hade blättrats förbi. det var över. han var inte längre min. jag skulle öppna en ny bok. krafterna till att öppna en fanns inte, jag försökte öppna favoritboken, den han var med i. men det gick inte. hjärtat sved, gjorde ont. ingenting funkade, som att batterierna tagit slut. jag försökte gå vidare, jag försökte stanna kvar. kombinationen hörde inte ihop. det gjorde min hjärna kaosartad. jag hamnade i en grop. 

så jag vet hur det är att försöka resa sig ur en svart grop utan krafter. jag vet hur det känns när hjärtat går itu. jag vet att tårar smakar salt. jag vet hur det känns när man ska sluta älska den man älskar mest.. jag vet hur det är när broar av trygghet bränns..