ett ord kan göra så mycket, och svida minst lika mycket. bara ett endaste litet ord kan göra så hela världen blir grå på en enstaka sekund. jag vet att du själv har varit där, många gånger. att ditt liv vänts upp och ner bara av att en person inte ser dig. att allt känns meninslöst och förlorat på grund av en liten grej. varför ska det alltid vara så?

varför ska jag jämt kännas som en osynlig vän när det finns andra där ute. vart ska jag gå när du väljer en annan väg? antingen ska jag följa efter dig, eller välja en annan väg, eller kanske vänta på dig. nej inte vet jag. det känns som jag står vid ett stup, som att ena foten vill ta steget fram och andra vill ta steget bak. det som vill gå fram syftar på att jag ska lämna det som hänt bakom mig och välja nya vägar, och foten som vill backa menar att jag ska stanna kvar där jag är, vänta in dig. för det kommer inte gå utan dig.

jag vet att det inte kommer gå utan dig, men jag vet också att det inte kommer gå som det är nu. jag orkar inte. orkar inte vara osynlig. orkar inte stå på en spelbricka för att sedan få lov att gå vidare när det passar. men man kan aldrig vara en för att spela ett spel. så är det bara. sånna är reglerna punkt slut. så antingen måste jag stå där och vänta, vänta på min tur att flytta min pjäs ett steg närmare dig. ett steg bort från starten, ett steg närmare målet. kanske till och med få turen att flytta så pass många steg så jag går förbi dom andra.

om det ens nu skulle gå. jag önskar, precis som jag alltid gjort. mitt hjärta det gråter, svider och känner sig helt tomt. det ekar typ. och vet du varför? jo för att du är långt ifrån just nu. du har varit för långt ifrån för länge. och det är hopplöst. hatar att man ska låsa upp sig på någon och sedan känna sig besviken, alltid samma visa. och somvanligt, jag får skylla mig själv. jag önskar jag vågade säga, berätta och få dig att förstå. men just nu känns det omöjlig och jobbigt. det får bli en annan dag, den dagen jag byggt upp mig själv lite mer, då jag inte känner mig så svag.