ska alldeles strax hoppa in i duschen och sen fixa mig.
men innan jag gör det vill jag:

tacka frida! för att du är så jävla bra, att du finns där för mig, och att du är min vän än idag. vi har inte haft det lättast, vi har varit tvugna att klättra över höga hinder men vi klarade det. vi gick igenom det svåra, och såg ljuset i tunneln. om en vänskap ser ut som våran, då är det ingenting som kommer förloras. det är en vänskap som alltid kommer att finnas där. man vet, att även fast man har det tufft en period, så blir det bättre. förr eller senare.

jag kommer aldrig glömma sommaren tvåtusenåtta. och då menar jag verkligen aldrig. det var en sommar man skulle vilja ha i repris varje jävla sommar. den var så bra.. vi var med varandra så gott som hela tiden, vi gjorde så mycket. vi fick så många fina minnen.
och sen kom mardröms sommaren kan man säga, sommaren tvåtusennio. vi pratade inte, vi sågs inte, vi hälsade inte. ingenting var sig likt. ett stort svart hål fanns inom mig dag ut och dag in, vad jag än gjorde så fanns det där och skavde. minns att jag så många gånger ville smsa dig och bara "stan idag?" eftersom jag ville att det skulle vara som sommaren innan, men jag visste det gick inte. du gjorde annat, och vår vänskap var sig inte lik.

sen kom hösten, och någonting hände. min saknad hade blivit alldeles förstor så det fick inte gå flera dagar utan att jag inte hade dig. det var dags att träffas, jag skulle göra allt visste jag. minns att du skrev att vi kunde träffas på en fika någondag. "någondag" tänkte jag, "hur länge kan det dröja?" och kom med förslaget att ses redan samma kväll på bara en promenad. och så blev det, och vilken lättnad jag fick i kroppen när jag såg dig där i backen. allting blåste så gott som bort, det kändes som du bara varit på en utomlands resa eller något. så mycket jag hade att säga dig, så mycket du missat som du inte egentligen skulle missat. allting var jag ju tvungen att berätta. eftersom innerst inne var du ju trottsallt min bästa vän.

och nu idag, jag vet att vi inte alls har samma vänskap som vi hade då. men våran vänskap är fortfarande unik. den är fortfarande bra på sitt sätt, och jag skulle göra allt för att ha det såhär eller för att göra det bättre. och frida, jag lovar dig, din plats i mitt hjärta är en plats som aldrig kommer att bli någonannans. den platsen kommer alltid att tillhöra dig. det lovar jag dig, för mitt hjärta klarar inte av något annat. jag älskar dig min vän, älskar verkligen. du är speciell för mig. du kan få mig glad när jag är ledsen, du kan få mig hel när jag är halv. jag längtar till den dagen jag kan hitta mer ord än ett enkelt litet tack. och den dagen så lovar jag att säga dom till dig. för det är du absolut värd.