får väll tacka för tiden som var vår. tiden som vi hade tillsammans, tiden vi fick och tiden dom kallar våran. men nu har jag insett att det kanske inte var så mycket att hänga i julgranen. inte så mycket att offra sig för, inte så mycket att lägga all den dyrbara tid på.
för något som man vill ska lyckas behöver man vara två för att klara och man klarar det inte ensam. det måste alltid vara två som kämpar fullt ut. och det funkar aldrig bara med en persons kämpande krafter. om du bara kunde förstå det.. då skulle det stått annat på skyltarna vi såg.
fast nu kan jag ju gå vidare, se ljuset i tunneln, inte känna mig som boven i finkan längre. jag kan vara "fri som en fågel" som rasmus på luffen säger. ingen kan komma och klaga på alla 'fel' man gör, och sen blunda för dom fel som personen själv gjorde. skönt.

jag visste hela tiden, egentligen, att det inte var så jag ville att det skulle vara, att allt var falsk. att vi spelade samma spel, bara att vi hade olika regler. och just då insåg jag det aldrig, bara trodde på lyckan jag fick. för jag fick lycka av dig, en speciell känsla som kittlades i hela kroppen när jag såg dig. och det där undebara som du gav mig när du var den sötaste. jag levde på det flera dagar efter. sen fanns det ju såklart dagar man bara ville strypa dig (som nu då) men dom tog man som en klackspark och hoppades på bättre.
men nu äre over and out. när du inte ens säger hej, då äre kvitt. jag hoppas du vet vad jag gjort efter det. jag hoppas innerst inne att du får veta. så du kan få en känsla i dig att du kanske gjorde fel, för det gjorde du. tro mig. du kommer inte få det bättre nu om det är det du tror. du kommer aldrig kunna förstöra för mig, snarare tvärtom. så jag varnar dig bara. det där var bara början.

orden du kommer säga i framtiden, kommer inte betyda ett shit. jag kan höra så mycket bättre. och det har jag redan gjort.