jag förstår inte hur man helt plötsligt kan känna sig bortglömd för någon som man hört 'föralltid' från.
jag förstår inte hur man kan tro att något som varit så bra kan gå i spillo vilken sekund som helst.
men jag vet även saker, tex som att jag snart inte orkar sitta här och vänta mera på att det ska bli lite som förut iallafall. för det är absolut inte som förut, jag känner inte igen mig. du är inte som förut, vi är inte som förut, det vi hade är absolut inte som förut.
jag vet också att jag är ganska less på att vara den person som alltid kommer i andra hand, för jag är det, jag märker det själv, hur mycket du än säger att jag är lika mycket värd så är jag inte det. för då skulle det finnas bevis på det, iallafall något. och jag ser ingenting av något bevis.
jag klarar mig faktiskt hellre själv än att känna såhär om jag ska vara helt ärlig. jag skulle så gärna vilja säga "välj!" till dig. men det är något som tar emot. jag antar att det är det att du är en så jävla underbar person att jag inte vågar riktigt. jag vill inte att det ska ta slut för oss. men det känns som att det kommer det om det fortsätter i samma veva.
iochförsig håller ingenting föralltid även fast man säger och vill det i massor så finns det ingenting som håller föralltid, allt har ett slut, även det bästa.
vi får iallafall se vad det här leder till, jag känner att någongång måste jag sätta ner foten och visa vart jag vill stå. och visa dom gränser där jag slutar orka, där jag inte pallar med någonting längre.

alla personer har faktiskt känslor. det finns väll ingen som glömmer det?