tänk att det bara gått två veckor sen. två ynka veckor sen jag satt där på sängen helt förstörd och pratade med sandra i telefon, samtidigt som jag grät. jag minns hur jag kände mig då, hur förlorad och ensam jag kände mig. hur jag bara ville befinna mig i någons armar hemma i stockholm. eller på hans säng med han bredvid mig, i hans armar och allt skulle vara hur bra som helst. jag visste inte riktigt vart jag helst skulle vilja vara just då.
för två veckor sen förlorade jag den människa som betydde otroligt mycket, den som jag älskade mer än livet, och ni kanske vet hur det känns? att först må hur bra som helst, vara lycklig och älska läget till att sedan bara på en sekund ha förlorat allt, gått från allt bra till det sämsta.
om ni inte vet så tro mig, ni vill inte veta. den känslan är hemsk, eller nej.. mer än hemsk. den förstör allt inom en. man ser inte positivt på någonting, och man bara tänker och försvinner ner någonstans i en grop typ, där ingen kan få upp en ifrån för tillfället.
även fast det gått två veckor, som jag själv tycker är väldigt kort tid men ändå så lång, så har jag inte kommit över honom. alla säger 'det är klart man inte kommer över honom på en blinkning, men du måste försöka'. och nej det är inte bara så enkelt att en dag vakna upp och allt med honom har försvunnit. det kommer dröja, jag vet det. och även hur mycket jag försöker komma över honom, hur mycket jag försöker sluta tänka på honom, hur mycket jag än försöker få ut han ur hjärnan så går det inte. för vart jag än går, vart jag än tittar, vart mina tankar än flyger iväg så finns han där på ett hörn.

jag kan säga klart och tydligt att jag älskar honom fortfarande, och jag saknar honom varenda liten sekund. det är inget jag direkt skämms över att säga, för det är så. det är liksom sanningen.

men det kommer komma en dag någongång i livet då man inser att han faktiskt har försvunnit en hel del, den dagen då man beslutar sig för att försöka hitta någon annan som ska försöka ersätta hans plats. även fast den pojken man finner då aldrig kommer ersätta hans plats så kan ju snubben alltid försöka. inte för att jag längtar vidare värst mycket till den dagen då man delar sitt liv med en annan kille igen, för jag hade faktiskt hittat den jag ville dela livet med.
just då kändes allt så rätt, jag hade liksom aldrig känt så förut och jag kunde kalla mig själv lyckligt. men jaja, jag ska sluta se tillbaka just nu, för det går inte, jag bara deppar sönder.
som jag sa till honom, han kom till mig och visade var kärlek var. och det är sant, han visade mig verkligen det. han visade för mig hur kär och tokig man innerst inne egentligen kunde bli. och den där saknaden man hade mellan varje gång man träffades, den är fortfarande obeskrivlig.

livet går vidare som man säger, även fast man inte vill att det ska gå vidare utan en viss person så måste det. det kan inte bara ta slut för att kärleken hos vissa gör det. jag har sagt det förut att jag måste ta mig i kragen nu, men jag har inte riktigt den lusten och kraften. fast någonstans måste jag börja, ska bara komma på vart någonstans jag ska börja.

föresten så verkar det inte som det gått två veckor, för det finns fortfarande dom som frågar 'hur går det med killen?' och det är ju inte direkt så att man hurrar varje gång folk skriver eller säger så till en. att ingen fattar att det är slut, man behöver inte alltid fråga, man kan tänka lite själv.
förut när det var så att jag var tillsammans med honom så hette jag hans namn på msn, jag pratade alltid om honom, jag messade alltid med honom, jag skrev om honom och la upp bilder på honom. och vad är förändringen nu efter att det tagit slut. jo den är stor och den märks. jag heter inte hans namn på msn längre, visst pratar jag om honom men aah, jag messar aldrig med honom nu, jag skriver inte om honom på det sättet så att vi är tillsammans, och jag lägger inte alls upp bilder på honom.
så skärp er, tänk innan ni snackar. för det är inge kul att tala om för varenda kotte på jorden att det är slut. jag måste komma över det somsagt och det går inte om alla dagligen ska påminna mig om att det är slut av att fråga om det verkligen är det.
måste jag verkligen skrika ut för hela världen att det är slut för att alla ska förstå, att jag ska slippa påminnas. om jag verkligen verkligen måste det så gör jag väll det då, men jag tycker faktiskt folk borde tänka med hjärnan, som visst kanske inte finns där.