det finns nog inte någon som gillar ordet döden. jag är en av dom som är rädd för döden, en av dom som aldrig klarat att prata om döden, för när det väl varit samtalsämnet så har jag jämt gott därifrån. jag har aldrig varit stark nog och suttit kvar. även fast jag inte vet riktigt vad döden innebär, hur det känns osv.
jag har haft turen med mig under min uppväxt att jag aldrig förlorat någon av morfar, mormor, farmor, farfar. alla har funnits där och sätt mig växa, sätt mig när jag tatt mina första steg och hört mina första ord, och dom har även varit med under loppet då jag förändrades från barn till tonåring. jag har alltid räknat med dom liksom.
sen när jag hör att det bara blir sämre och sämre med dom allihopa, att dom börjar bli gamla så svider det i hela mig, jag orkar inte höra, jag vill inte höra. då springer jag bort från allt, kopplar bort mig från världen några sekunder liksom. tankarna som "vad skulle jag göra utan dom?" och "hur skulle det se ut utan dom?" snurrar runt i skallen. jag blir räddare än någonsin.

nu tror jag det är värst. samtidigt som jag inte vet allting, jag vet knappt någonting så gråter jag av rädsla. jag vill inte tänka tanken ens. jag klarar inte det. jag är jätte rädd.
samtidigt som jag är räddare och oroligare än någonsin måste jag behärska mig, vara trevlig mot mamma, ge henne stöd. det är trottsallt hennes pappa. men jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska prata med henne om morfar, eller hon kanske inte klarar det? jag kan inte säga att det kommer bli bra, för jag vet inte om det kommer bli bra. jag kan inte säga att jag vet hur det känns, för jag vet inte hur hon känner sig. det ända jag vet är att hon mår riktigt dåligt justnu.
jag vill inte heller fråga henne något om honom, jag vill inte gråta framför henne, för jag vet att hon har det sämre än mig.
orden mamma sa idag tog kol på mig, jag visste inte vart jag skulle ta vägen riktigt "nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa" det var som någon stack kniven i hjärtat.
efter dom orden har jag sätt morfar överallt, vart jag än kollat, jag tänker på honom hela tiden och hoppas på att han är stark. hoppas på att han försöker, och att han vet hur mycket jag älskar honom, och att han vet att jag inte vill förlora honom.

morfar är trottsallt så mycket för mig, min morfar. han som vart överlycklig när jag föddes, för jag var hans första flickbarnbarn, även det ända. det första han gjorde när han fick veta att en jennie var född var att åka och köpa ett dockhus.
det är morfar som lärt mig allt om drejning, vad det är, hur man gör, och han har tom låtit mig drejjat.
nej morfar, älskade morfar. du ska bara veta hur mycket jag tycker du ska vara stark.
jag minns när du var på besök här hos oss, antar att någon fyllde år, du och jag var på tomten och mitt från ingenstans sa jag "morfar, varför har du så konstig navel?" du bara skrattade. jag minns det som igår.
jag minns också när jag var hemma hos dig en gång och du gjorde raggmunk till oss, och när du stod där vid spisen och förklarade för mig att det var första gången i ditt liv du gjorde sånna. och jag trodde inte på dig.
jag minns hur jag jämt satt uppe i din bod och ritade. jag minns hur du alltid bjöd mig på sibylla när vi varit och drejjat.
och ännu ett starkt minne är när du, jag och johan var ute och fiskade, när vi skulle ifrån fiskestället så satt johan längst fram i båten och kollade på oss. du åkte rakt mot en fontän och jag bara skrattade, tillslut vände sig johan om och flyttade på sig, fast det skulle han inte behövt för du svängde såklart i sista sekund, men jag tyckte det var så roligt.
jag minns även hur vi brukade mata katterna som kom till eran tomt, när vi gick till affären och köpte kattmat, sen döpte jag katterna men du sa att dom redan hade namn som vi inte visste om.
jag minns också när vi åkte runt och letade frimärksalbum överallt, och sista stället vi skulle till hittade vi det på, och jag blev så glad att du köpte det åt mig. och jag minns också den gången vi åkte runt överallt för en råttfälla.
och jag minns hur stolt jag var att gå bredvid dig på gustavsbergstorg. iof är jag stolt än idag, och jag är riktigt glad över att just du är min morfar.

men vad som än händer, vart denna historia än slutar så vet jag att du kommer aldrig lämna mig eller någonannan. du kommer alltid finnas där. jag vet det, jag tror på dig. och jag älskar dig. riktigt mycket.