Jag har bara lust att skriva av mig. Ni vet sådär som alla kan få ibland?
Tankar som alla vill få ut ur huvudet på något vänster.
Men det spelar egentligen ingen roll hur många gånger man skriver av sig.
För dom stannar där, som fastklistrade i hjärnan.

Fast man kan alltid försöka, hoppas på att det blir bättre. Iallafall snäppet bättre.
Tankar är förjävliga. Antingen förstör dom en fullständigt
eller så gör dom bara en lyckligare för stunden.
Dom gör en aldrig lycklig på heltid. Eller gör dom?

Jag minns den här dagen så väl. Den 27de.
Och jag kan inte säga något annat än fyfan för den här dagen.
Minns den så väl. Hur du stod där framför mig.
Det såg ut som du inte brydde dig, och det var det som sårade mest.

Sen började orden mot mig. Var dom verkligen menade?
Eller var det bara något du sa för att det passade in att säga där.
Jag kommer inte ens ihåg vad jag sa, fast jag vet att orden bara rann ur munnen.
Inget i mitt huvud fanns den stunden, den var tom. Tom på allt.
Du gjorde mig till en annan människa på mindre än en minut.
Du var den första och förhoppningsvis den sista. Alltså den enda.
(Ska man säga grattis då?)

Natten mellan 27 & 28 var nog min längsta natt i hela mitt 17åriga liv.
Kändes som jag tog slut på allt vatten i hela min kropp.
Jag hittade så gott som fel på allting runt omkring mig.
Sängen var för hård. Mobilen blev för varm. Platsen jag var på var hemsk.
Tillslut somnade jag, jag slöt ögonen till en förjävlig sömn.

Nästa morgon vaknade jag med huvudvärk. Jag gick upp till ingenting kändes det som.
Kroppen var svag och jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv.
Jag längtade hem, bort från allting som skadade mig. Samtidigt som jag inte ville åka.
Jag minns när jag smög in till dig, hur jag hörde dina djupa andetag.
Jag tog ett långsamt steg i taget, golvet under mig knarrade.
Jag var rädd, riktigt jävla rädd för att du skulle vakna.
Men jag lyckades ta mig fram till skrivbordet
och lämna lappen jag velat att du skulle haft för länge sen.
Sen smög jag tillbaka lika tyst igen. Innan jag stängde dörren.
Vände jag mig om och kollade på dig, tårarna sved under ögonlocket.
Men jag försökte vara stark och slita min blick från något jag ville skulle vara mitt.

Sen satt jag i en bil som färdade mig 4 mil. Den resan var hemsk.
Jag ville ut från bilen, öppna dörren och bara hoppa ut liksom.
Ditt namn spelades upp ett antal gånger. Jag lyssnade med ena örat.
Jag ville inte ens lyssna, jag ville att människan bredvid mig skulle ha munkavel.
Så jag skulle kunna få sitta i tystnad med mina egna tankar.
Fast samtidigt var det skönt med en röst som försökte få mig på andra tankar.
Inte för att den lyckades speciellt bra men det var iallafall något.

Sen satt jag på ett tåg. Det var nog ännu värre.
Sitta där och försöka hålla tårarna inne i timmar.
Det var inte lätt. Jag ville inte gråta framför alla okända ansikten.
Men tillslut satte jag mig vid dörrarna och grät med telefonen tryckt mot örat.
Det var kallt, jätte kallt. Och allt jag ville var att vara hemma.

Tillslut var jag där. Där i min mammas armar, dom jag saknat mest.
Vad jag var lycklig då. Jag lovar er, riktigt jävla förbannat lycklig.
Men sen den dagen har jag inte glömt dig ett dugg.
Vad är felet, vad ska jag göra? Hur kan jag bota dig sjukan.
Snälla, allt jag ber dig om är antingen lämna mig föralltid.
Låt mig vara ifred, lev ditt liv, så lever jag mitt. Utan varandra.
Eller så är du helt tvätemot det där. Du är seriös.
Får mig bort från det här och får mig tänka att det aldrig hänt.
Eller nått sånt där, du börjar vara den person jag vill att du ska vara.

Det kanske är mycket begärt för dig. Men inte mig.
För tiden mellan då och nu har varit mer än förjävlig.
Rent ut sagt jätte tuff.
Det var allt, tack för mig eller nått.

"P.S I'm still not over you"