jag vet att det är ditt leende som är den största stjärnan om natten
idag är det den 17;onde.. alltså är det fem månader sen nu, fem månader som har innehållt saknad, tårar, tankar och minnen. det var nu för exakt fem månader sen alltså den 17 mars 2009 du försvann från mig och alla andra här på jorden, du av alla.
det var en tisdag, jag hade haft en jätte rolig dag i skolan kommer jag ihåg, men på kvällen vände allt. jag minns hur mammas ord stack kniven rakt i hjärtat. och tårarna började rinna och dom slutade liksom aldrig. när du levde dom sista minutrarna i ditt liv gick jag runt och skrattade mig igenom dagen.
den tolfte såg jag dig för sista gången, fast inte i det skedet jag ville se dig i. jag ville inte se dig på sängen med sladdar överallt, höra en apparat som följde dina hjärtslag, jag ville inte hålla din hand och inte känna en svag styrka som höll i min hand tillbaka liksom.
jag har inte glömt dig än idag, inte riktigt kommit fram till att det faktiskt är sant. jag saknar dig hur mycket som helst, nästan mer och mer för varje dag som går. jag vill aldrig inse att jag träffat dig för sista gången. kom tillbaka så jag får höra din glada röst igen, så att jag får se ditt underbara leende, kom tillbaka så jag får känna mig så liten i din famn igen.
jag ångrar mycket i mitt liv, en av sakerna är att jag inte träffade dig så ofta som jag egentligen ville. sista gången jag träffa dig när du stod på benen mådde jag piss för just samma dag hade jag kommit hem från en pojkvän som dumpat mig dagen innan. jag var så trött att jag somnade i din soffa, jag tog inte vara på tiden jag var hos dig. om jag skulle vetat att det var sista gången, absolut sista gången skulle jag sitta bredvid dig vid matbordet, sitta där hela dagen och njuta, njuta av vetskapen att du fanns.
jag vet att man aldrig kan veta sånna saker, men jag känner mig dum för det. jag ångrar det jätte mycket, jag önskar verkligen jag kunde spola tillbaka tiden till den dagen. även fast jag mådde rent ut av piss så vill jag ha tillbaka dagen. förlåt.
tårarna rinner just nu, för nu saknar jag dig mer än andra gånger, nu tänker jag på minnen du och jag delar tillsammans. underbara minnen. vad du har lärt mig grejer genom livet, jag är så stolt och glad.
jag var i ditt gamla hem i söndags, eller jag ville aldrig gå in, stod bara utanför för ville inte väcka upp för mycket då, känder inte för att gråta. höll mig i trädgården, bara av att vara där kände jag hur tårarna riktigt sved under ögonlocken. du fattas hela tiden, du borde finnas där du ska vara. inser du där uppe i himlen hur saknad du är? jag hoppas iallafall det.
må du underbara person alltid vila i frid. jag vill ha dig här, men jag hoppas du har det bättre där du är nu.
jag längtar tills den dagen jag träffar dig igen. jag älskar dig.
det var en tisdag, jag hade haft en jätte rolig dag i skolan kommer jag ihåg, men på kvällen vände allt. jag minns hur mammas ord stack kniven rakt i hjärtat. och tårarna började rinna och dom slutade liksom aldrig. när du levde dom sista minutrarna i ditt liv gick jag runt och skrattade mig igenom dagen.
den tolfte såg jag dig för sista gången, fast inte i det skedet jag ville se dig i. jag ville inte se dig på sängen med sladdar överallt, höra en apparat som följde dina hjärtslag, jag ville inte hålla din hand och inte känna en svag styrka som höll i min hand tillbaka liksom.
jag har inte glömt dig än idag, inte riktigt kommit fram till att det faktiskt är sant. jag saknar dig hur mycket som helst, nästan mer och mer för varje dag som går. jag vill aldrig inse att jag träffat dig för sista gången. kom tillbaka så jag får höra din glada röst igen, så att jag får se ditt underbara leende, kom tillbaka så jag får känna mig så liten i din famn igen.
jag ångrar mycket i mitt liv, en av sakerna är att jag inte träffade dig så ofta som jag egentligen ville. sista gången jag träffa dig när du stod på benen mådde jag piss för just samma dag hade jag kommit hem från en pojkvän som dumpat mig dagen innan. jag var så trött att jag somnade i din soffa, jag tog inte vara på tiden jag var hos dig. om jag skulle vetat att det var sista gången, absolut sista gången skulle jag sitta bredvid dig vid matbordet, sitta där hela dagen och njuta, njuta av vetskapen att du fanns.
jag vet att man aldrig kan veta sånna saker, men jag känner mig dum för det. jag ångrar det jätte mycket, jag önskar verkligen jag kunde spola tillbaka tiden till den dagen. även fast jag mådde rent ut av piss så vill jag ha tillbaka dagen. förlåt.
tårarna rinner just nu, för nu saknar jag dig mer än andra gånger, nu tänker jag på minnen du och jag delar tillsammans. underbara minnen. vad du har lärt mig grejer genom livet, jag är så stolt och glad.
jag var i ditt gamla hem i söndags, eller jag ville aldrig gå in, stod bara utanför för ville inte väcka upp för mycket då, känder inte för att gråta. höll mig i trädgården, bara av att vara där kände jag hur tårarna riktigt sved under ögonlocken. du fattas hela tiden, du borde finnas där du ska vara. inser du där uppe i himlen hur saknad du är? jag hoppas iallafall det.
må du underbara person alltid vila i frid. jag vill ha dig här, men jag hoppas du har det bättre där du är nu.
jag längtar tills den dagen jag träffar dig igen. jag älskar dig.
skriv något sött här
Trackback
