det har inte gått länge men jag klarar mig inte. jag har bilder framför mig där jag ser dina fina ögon, ditt leende och hela dig. du är så fin. jag hör röster ibland, fast egentligen är det bara en röst och den tillhör dig. just dig. tiden går  och jag vill bara vara med dig, få stå där i din varma famn och bli pussad. även fast det kanske inte är du som borde finnas där i hjärnan, kanske det inte är dig jag jämt borde tänka på men det går inte, så funkar det inte. det är inte lätt, du är för mycket. du är något speciellt men samtidigt känns allting så overkligt men det finns bara ett ord som kan beskriva min känsla just nu. och det ordet är så mycket som saknad.