Vi känner knappt varandra längre.
Det kan du ju inte neka till eller?
Jag vet inte vad du gör om dagarna,
jag vet inte hur du mår.
Jag vet inte dina tankar längre.
Jag vet ingenting..
Det är inte du och jag längre.
Vad som ändrade allting
som skulle hålla i en evighet.
Det vet nog både jag och du.
Sanningen är hård ibland, det är den.
Men den är även den ända sanna.
(Jag är svartsjuk det är jag.
Jag kan inte ändra på mig bara sådär, tyvärr.)
Hur du kunde vet jag inte heller.
Du visste hur det stod till,
du vet hur lätt sårad jag är.
Du visste verkligen att jag inte ville
att det skulle bli precis såhär.
Men du visade inte att jag betydde något
där ett tag så jag kunde inget mer göra.
Jag försökte och försökte, men lyckades inte.
Det blev bara värre tyckte jag så jag gav upp.
 Tårarna bara rann och rann, och jag kände mig värdelös.
Hur jag kunde utsättas för precis samma sak igen
det visste jag inte och förstod inte heller.
Men där satt jag i samma position jag en gång suttit i.
Lika ledsen och lika besviken som gången innan.
Men jag tog mig uppåt igen, jag lyckades bli glad.
Vilket jag aldrig trodde jag skulle bli igen.

Men.. Vad som än händer så kommer du finnas i mitt .