just nu rinner tårarna, dessa tårar bara rinner. bara pga rädsla. rädsla att förlora något som egentligen ska finnas där hela mitt liv. från början till slut. att visa hur mycket någon verkligen betyder, att visa hur mycket man egentligen älskar någon det är inte det lättaste, något jag nästan aldrig klarar av. istället leder allt till tjaffs, höga röster, bråk och tårar. även fast jag innerst inne vet att du älskar mig mest av allt så känns det aldrig så, jag känner mig ensam och övergiven. jag vet att jag ofta gör fel, jag skiter i mycket men jag försöker göra rätt för det. allt är väll ändå inte mitt fel? inte exakt allt väll?



varje dag tänker jag, tänker på hur mycket du egentligen gjort för mig. jag tänker mest på min tid i sjuan, två hela läsår stöttade du mig. om inte du skulle funnits där skulle jag inte sitta här idag. faktiskt det är sant. utan dig skulle jag tagit livet av mig, det var du som fick mig att känna mig lite värdefull trottsallt, det var du som fick upp mig på mornarna och fick mig att gå iväg till skolan. det är inte bara det, allt du gjort för mig är obeskrivligt mycket. och tack för allt.

jag vet att jag inte alltid är den bästa dotter man kan ha, jag vet att jag nästan aldrig är det. jag vet att jag aldrig gör något bra för dig, jag vet att jag aldrig visar hur mycket jag egentligen älskar dig. jag vet inte heller hur jag ska göra det, jag vet ingenting. just nu vet jag knappt vem jag själv är. jag är inte mig själv faktiskt, jag är inte den jennie jag brukar vara. för mitt pussel saknar massor av bitar, jag har tappat några på vägen och jag ska försöka hitta dom igen.

även fast jag säger massa saker så håller jag nästan ingenting, jag är en dålig person det vet jag.. gott och väl. men om jag skulle dö, undrar egentligen hur det skulle bli då. jag undrar faktiskt det. hur många skulle egentligen fälla tårar pga mig? hur många skulle egentligen sakna mig, just mig?