jag kunde varit död nu, det kunde varit så att denna blogg aldrig skulle fått ett nytt inlägg. rädslan har inte försvunnit från kroppen ännu, den finns kvar där. och tårarna ja dom rinner ner för mina kinder. jag sitter här med min älskade hund i knät och ett glas pucko framför mig och även chocklad dalahästar. jag är glad över att fanny ligger här och andas och glad över att mina föräldrar sitter i vardagsrummet framför tvn och andas. vad skulle jag gjort om det inte skulle varit så? jag vill inte ens tänka mig ett liv utan dom.

---

 jag skrek just i ögonblicket, jag ville bara stänga av mig själv just då, låtsas som att jag inte fanns där just då. om jag skulle vetat hur det låg till skulle jag sagt något. jag försökte vara stark när jag såg dig gråta, jag kramade om dig och tänkte inom mig att jag älskar dig, varför sa jag det inte?  jag är arg på mig själv att jag inte är så modig och säger det jag vill säga. men jag är glad att jag har dig kvar, eller snarare er. jag vet inte vad jag skulle gjort om det som kunde hända hände. när han sa vad som kunde skett blev jag rädd, tänk om det skulle blivit så? jag såg bilder i huvudet på hur det kunde sätt ut, jag blundade och ville få bort dom, men dom försvann inte, tårarna brände under ögonlocken och chocken inklusive rädslan gav mig huvudvärk och magont. vi hade nog änglavakt tänkte jag.
 när jag såg dig gråta, kollade jag bort åt ett helt annat håll, ut genom fönstret och tänkte att jag skulle vara glad för det jag har, en och annan tår rann ner från kinden men jag torkade snabbt bort dom. en känsla i magen hade jag, eller snarare en klump som var fylld av rädsla och chock. jag visste vad du tänkte mest på när du satt där brevid mig och försökte sluta gråta, jag tror iallafall att jag vet. livet är inte lätt ibland, ibland blir det inte som man har tänkt sig. men vi hade ändå tur i oturen och det är jag faktiskt glad över.
även fast jag just nu bara vill dö.

jl