det är som om man blundar för allt man inte vill vara med om. allt som inte har med en själv att göra , tror man ,  försöker man undvika , allt skit försöker man att slippa. men vissa saker går inte bara att skita i. ibland måste man kliva över hinder man egentligen inte klarar av , och då fälls dessa tårar som man egentligen inte klarar av att gråta. när det känns såhär vill man bara krypa ihop , ensam i ett hörn , omvirad en filt och inte bry sig om någon eller något. det är som att man inte orkar att någon finns där för en , och när någon väl försöker då orkar man inte försöka visa att man uppskattar det för egentligen så orkar man inte att någon ska sitta där och säga 'allt kommer bli bra igen'. hur är det så säkert , det kanske aldrig blir bra igen ? ibland skiter sig allt och ingenting blir som vanligt igen. det är inte säkert att det alltid blir som förut , att det någongång blir bra. för vem har sagt det ? men det är väll det ända man önskar , att det ska bli som vanligt igen .. förlåt att jag finns , förlåt för denna onödiga text.

jl