har ni någongång känt att ingenting känns rätt? att allt ni göra ändå bara blir fel? och ni inser sedan snabbt att det inte är någon idé med någonting för allt bara blir skit i slutändan iallafall.
isåfall har vi två haft samma känsla, vi har känt samma sak. just nu känns det som att allt jag gör bara går åt helvete, allt jag säger missuppfattas och blir till en ända stor plåga i slutändan.
 
jag vet att det är jag som gör fel, men jag är för dålig, för dålig för att straffa mig själv även fast det är det jag vill. jag vet att det är jag som tar åt mig för minsta lilla, jag som retar upp mig på minsta lilla, jag som är allmänt dumihuvet. jag vet det, ni behöver inte påminna mig, det räcker med att jag gör det flera gånger i timmen varje dag.

allt jag vill är att det alltid ska vara perfekt hela tiden, det vet du. du vet också att jag älskar dig mer än livet, att du är mitt allt. ljuset i mitt liv liksom, typ min livskraft. utan dig inget mig kan man säga.
 varje gång det sker att vi börjar tjaffsa, allt bara blir sämre och sämre för varje ord vi säger så får jag en stor klump inom mig, en klump som samlar ihop sig all rädsla i världen. jag blir jämt så rädd, rädd att förlora dig. du vet att det är det sista jag vill - att förlora dig. eftersom du är det bästa i mitt liv, mr.p liksom så har jag inte råd att förlora dig, jag vill inte, jag skulle inte klara det. jag skulle inte vara hel då.

jag vet att jag sa till dig innan det blev du att jag sökte ett förhållande som hade allt, att man kunde vara det sötaste paret i världen, att man kunde ha dessa små tjaffs utan att det blev till stora bråk att allt ändå var perfekt även fast man tjaffsat. jag vet att du tyckte det var konstigt att jag vill ha ett förhållande man kunde tjaffsa i men det är bara för dom två förhållanderna innan var liksom ena tjaffsfritt och andra tjaffsades det hela tiden, det sög och jag vill inte ha tillbaka det, det var även därför det tog slut i dom förhållandena för jag gillade liksom inte läget.
det du och jag har är för mig perfekt förutom dessa större tjaffs som nu tyvärr blivit som en vana ungefär, även fast jag inte vill att det ska vara det och jag är nästan säker på att du inte vill det heller. jag vill fortfarande att dessa tjaffs ska finnas, men små tjaffs någongång ibland, för det behövs för att sätta varandra på plats. veta vart man har varandra liksom. det behövs iallafall för mig, vad du tycker om det har jag ingenaning om. men jag vill iallafall inte ha dessa tjaffs såhär ofta, inte så här stora och inte att det slutar i dessa meningar.

men whatever, jag vet att jag inte är perfekt, jag vet att jag för det mesta är typ världens sämsta flickvän, att jag oftast går över gränsen, gör snesteg, säger fel saker, blir gring för ingenting och missuppfattar för mycket. det är jag, jag tänker inte ändra mig förlåt, fast jag har ställt ett krav på mig och det är att skärpa mig, förbättras. men jag tänker inte ändra mig helt. jag är den jag är liksom det är bara att acceptera eller inte. men du vet att jag vill att det föralltid ska vara du och jag. så jag hoppas inte jag kan förstöra detta vi har för att jag är som jag är. om det riskeras att ta slut pga att mitt huvud är fucked up så ska jag ta mig själv i örat och tvinga mig, verkligen tvinga mig, att ändra mig. jag lovar. jag skulle göra det för din skull, eller för min snarare. varför vet nog alla nu.

förlåt för allt, jag önskar att det kunde vara bra, perfekt. jag vill att du ska tycka det, okej? förlåt, jag menar det verkligen förlåt. jag hatar mig själv just nu, verkligen hatar. det gick för långt, och det var mitt fel. förlåt igen.

jag började gråta för dessa ord som skrevs som inte fanns i min hjärna, det jag inte ville läsa läste jag iallafall tyvärr. jag tryckte huvudet mot kudden som har din doft kvar, fattar du då kanske lite mer hur mycket du betyder för mig? jag behöver dig här och nu, jag saknar dig.

det gör ont, mitt hjärta svider.

andreas, jag älskar dig. och det kommer jag alltid att göra vad som än händer.
förlåt åter igen.