livet har sina bra stunder och livet har sina dåliga stunder. jag önskar livet var en dans på rosor utan taggar, att inga hinder fanns att allt gick galant och allting blev som man själv önskade. det finns inte många sanna människor i denna värld, kan tyvärr inte rabbla upp många men jag skulle gärna vilja. äsch vi skiter i det där, det finns bara en person utanför min familj/släkt som är sann och den personen vet nog vem det är. jag trodde det fanns fler, men ju mer tiden gick började jag upptäcka saker jag inte ville se eller märka av. dom där små felen jag upptäckte gjorde mig fundersam, jag har släppt några av er helt, men vissa hänger kvar fast inte lika stadigt som innan. jag älskar er, men jag vill inte inse att ni inte är något för mig. varför gör ni så här? och varför mot just mig. är det jag som valt fel, eller är det bara ni som driver med mig. jag kanske valde fel vägar att gå fast jag inte har insett det, kanske tog jag en genväg jag inte skulle tagit, utan offrat lite av min dyrbara tid att gå en längre väg och se vad som väntade där näst. men gjorde jag det? nej tydligen inte, åååååååååååååååååååh! varför skriver jag ens detta? antagligen för att jag bara har lust, vill bara skriva av mig, eller så vill jag att just ni ska veta att ni är dumma i huvudet, men jag skriver ju inte ut några namn så det är antagligen bara för att jag har lust att skriva. men fortsätta skriva på det jag skrev innan, jag vet jag har tråkigt. iaf, vi har känt varandra jätte länge, ska då en viss jävla människa komma och förstöra allt. kommer du ihåg vad du tyckte om henne första gångerna? det gör iaf jag, du visste knappt vem hon var och du gillade henne inte speciellt mycket. men vafan hände, du säger mer till henne än mig? det är sjukt, jag förstår inte, ska jag då räkna med att du är än äkta vän när jag anar att allting jag säger förs vidare. jag vill inte tänka så, jag vill inte att du ska ljuga för mig, det är nog med alla andra vafan. du förstår kanske inte hur jävla mycket du betyder för mig, och nej jag vill inte veta på skala ett till tio hur mycket jag betyder för dig och inte hur mycket hon betyder heller. jag behöver dig för att klara av vissa grejer, för att orka med och le. speciellt att må bra och känna tryggheten jag behöver. men när det är så här så är det inte så att jag känner tryggheten, jag mår inte bra, och jag ler knappt. inser du inte det? är jag verkligen som mitt vanliga jag? eller juste, du kanske inte ens bryr dig, det är nog så det är. fast aja jag vill inte inse att du är en feg jävla lögnare, det är det jag inte vågar inse. för jag behöver dig och jag har inte råd att förlora dig. så det är väll bara fortsätta leva med det vi har, och hitta nya sätt att klara av det vi inte har eller rättare sagt det jag inte har. förlåt för allt onödigt, behövde bara. alltså brist på annat att göra, tack till er som läste, ni visar att ni bryr er iaf tror jag.