jag skulle vilja ha en egen plats som ingen annan i hela världen visste om, en plats som bara var min. där jag kunde få sitta själv i lugn och ro. där ingen annan kom och störde, där allt var tyst och där jag kunde få vara helt ensam. men ändå så skrämmer ensamheten mig, det känns som att man aldrig kan vara helt ensam, det är någon som förföljer en, någon som aldrig låter en få lugn och ro. jag har kommit på vem det är, eller egentligen är det inte vem man kan kalla det. det är tankarna som alltid förföljer en, det är tankarna som skrämmer en och gör en orolig. för allt som har skett och ska ske det finns i hjärnan, det bästa som finns och det sämsta som finns, ja det ligger där sorterat som i olika fack uppe i hjärnan. man tänker alltid på något, ibland kan man härska över tankarna och få tänka på det där underbara, lyckliga och glädjerika stunderna. men det är inte alltid som det funkar så. ibland måste man tänka på det där mörka, hemska och inte alls så lyckliga stunderna. det känns som om jag aldrig kommer undan dom, jag fattar inte ibland vart alla mina tårar kommer ifrån, tar dom aldrig slut? tänker jag många gånger. på senaste tiden har jag tänkt så nästan varje dag. jag mår så jävla dåligt, jag hatar att må så här dåligt, och att få känna dessa känslor och att få tänka dessa tankar. jag skulle hellre dö än att må så här dåligt, då kanske ni fattar hur dåligt jag egentligen mår? visst jag förstår om ni inte fattar, och att ni inte ens bryr er. men jag lovar er som läser, jag bryr mig faktiskt seriöst inte om du inte bryr dig. du är säkert bara ändå en av tusen. om du fattar vad jag menar med det.
jag har nästan alltid varit beroende av närhet, att liksom veta att någon finns där vid min sida som bryr sig. men när jag var liten fick jag ofta höra 'jennie är så duktig som klarar att leka ensam' visst.. jag flydde ofta från folk omkring mig och ville vara ensam. men det var oftast pga att jag behövde tänka. eller när jag var liten ville jag inte att någon skulle bestämma över mig (det vill jag inte nu heller men ändå) och jag klarade inte av många gånger när någon bestämde vad jag skulle göra eller vilken lek vi skulle leka. då ville jag bara fly, fly bort från människan. så när jag var själv då lekte jag också, jag hittade på lekar och bestämde helt själv och jag tyckte det var jätte roligt. så ändå kanske jag inte alltid har varit beroende av närhet, men jag har alltid varit beroende att veta att någon finns där och bryr sig när jag gråter, bryr sig när jag gör illa mig, bryr sig när livet bara går ner istället för upp.
men ibland undrar jag, vem finns där för mig? ingen ser ju när jag mår dåligt, ingen ser när jag gråter. men jag kom på varför, ganska logiskt om man tänker efter.. men det är för att jag alltid döljer mitt gråt med skratt, alla ledsna miner med ett leende. det är oftast så det är, att alla skratt och alla leenden är falska. men jag har mina anledningar så det är inte mer med det. jag har rätt till att fejka, jag fejkar iallafall inte i onödan.